Spottloskan kommer liksom dalande, blänker i lysrörsljuset, landar alldeles nedanför min högra näsborre och fungerar precis som madeleinekakor brukar göra i litteraturen. Den tryggar igång ett minne och utan någon som helst förvarning tänker jag på Svullos glas.
Det är en egen spottloska som landar i mitt ansikte. Jag ligger på en fånig liten bräda med en ungefär lika fånig skivstång i händerna, omgiven av fyrtio andra som gör precis samma sak, förutom att spotta sig i ansiktet då. Salivkulan ett misstag som inte ingår i rutinen. Ett tecken antingen på stoiskt kämpande eller dålig form. Jag skulle gärna slå fast att det första alternativet är det riktiga, men det motsägs möjligen av att loskan får mig associera till just Svullo, som byggde hela sin karriär på att häckla sin egen kropp.
Tanken på Svullo och hans glas gör mig mycket dyster. Micke Dubois alter ego, som under några år hade en lysande karriär byggd på äckelhumor och monsterhitten För fet för ett fuck, från 1989, kunde möjligen ses som ett under av självdistans. Om bara inte Micke Dubois hade slutat sina dagar för egen hand i en källare för fem år sedan. Enligt kvällstidningarna hängde han sig sittande, precis som den söndermobbade "Anna" i Peter Pohls osannolikt otäcka roman Vi kallar honom Anna, en av svensk ungdomslitteraturs allra svartaste böcker.
Någon gång i anslutning till sin succé som självhatande rabulist besökte Svullo stadshotellet på min hemort för en show dit också underåriga var välkomna. Jag minns att han sjöng sin låt, rev sönder sin kavaj och maniskt förtrollade publiken genom att fånga sina egna spottloskor i munnen. När showen var över gick jag upp på scenen och tog med mig Svullos tomma vattenglas som en souvenir. Jag kan inte riktigt minnas varför, och jag minns definitivt inte vad som hände med glaset. Kanske finns det på någon vind någonstans.
En clown är alltid ledsen, heter det ju, och om man bygger sitt kändisskap på att slå fast att man är för fet för att ligga och sedan, när karriären dalat i några år, hänger sig sittande verkar man faktiskt mer sorgsen än snittclownen. Att karaktären Svullo rimligen inte hade så mycket att göra med Micke Dubois privata tragedi hör inte till sak. Vi har bara kvällstidningsdramaturgin att hålla oss till, och det är så den ser ut.
Går det ens att föreställa sig något sorgligare än ett liv som reducerats till en tragisk historia som dyker upp i allmänhetens kollektiva medvetande när den, eller åtminstone en representant för gruppen, med svett i ögonen flämtande hostar till och råkar loska sig själv i ansiktet? Eller är det kanske bara en fortsättning på komedin, en förlängning av showen och ett tecken på en, låt vara rätt oglamorös, odödlighet? Jag vet inte. Men jag känner mig ganska säker på att jag måste försöka hitta Svullos glas.