Aldrig har jag varit så nära en blåval, som när jag ser Berättelsen om Pi i 3D.
Grönskimrande piskar den upp vattenytan och tränger igenom med vrålande hastighet, upp och över den lilla flotten där Pi klamrar sig fast.
Jag drar tillsammans med resten av salongen en kollektiv suck av beundran inför detta överjordiska sceneri, där gränsen mellan film och åskådare för ett ögonblick tycks ha suddats ut.
Någon dag senare får jag frågan om filmen var bra, och upptäcker att jag inte kan svara på det. Allt jag minns är den där valen som plötsligt var en tvärhand nära.
I mer än hundra år har människan försökt vränga filmens två dimensioner till tre. Redan 1894 gjordes de första försöken med stereoskopiska glasögon, men tekniken räckte inte ända fram. Med femtiotalet kom en ny 3D-boom inom bland annat skräckfilm, men andra format som Cinemascope och Technicolor kom i slutändan att dominera. Med James Camerons fulländade teknik i Avatar kom så det stora genombrottet för kommersiell 3D-film, och i dag har i princip all ny fantasy- och sci fi-film premiär både i 2D och 3D. För det är just
i dessa genrer vi helst tycks vilja få våra visuella smaklökar kittlade, med filmer där vi kan se alver och rymdskepp fara ut ur filmduken i parti och minut.
Är då 3D det slutgiltiga målet för filmisk gestaltning? Har vi nu nått så långt vi kan i att med kameran återge världen som den är? För att svara på dessa frågor måste vi först definiera vad verklighet i film är. Är det de känslor och tankar som en film väcker hos oss, eller hur fysiskt nära vi upplever oss komma det avbildade?
Kännetecknande för 3D-film är att man ofta använder sig av kort skärpedjup – det vill säga att en person eller sak i bild har skarpa konturer medan bakgrunden är suddig – för att ytterligare förstärka den tredimensionella effekten. Men greppet begränsar också blickens frihet. Den franske filmkritikern André Bazin prisade till exempel Orson Welles för hans långa skärpedjup (där hela filmbilden är i fokus) som gav betraktaren möjlighet att själv redigera scenen i sitt huvud. Den möjligheten ges vi oftast inte i 3D-film, där kameran redan valt åt oss vad som är viktigt och vad som inte är det.
Utöver detta finns också ett rent perceptuellt problem. Vår blick – som normalt fokuserar på filmduken – kan i praktiken tvingas byta fokuspunkt från 10 till 80 meters avstånd vid ett filmklipp när vi ser 3D. Ögat orkar efter ett tag inte med dessa fokusförskjutningar, vilket leder till att vissa av oss helt enkelt får huvudvärk efter ett tag.
I en undersökning som gjordes på California State University lät man deltagare se bland annat Alice i underlandet som vanlig film eller i 3D. När de olika grupperna sedan fick gradera sina känslomässiga upplevelser av 2D- respektive 3D-film, visade det att de knappt skilde sig åt. Inte heller mindes de som sett en 3D-film fler detaljer än de som sett filmen i 2D.
Så vad är det då som lockar oss så mycket, att vi ser film efter film i 3D när det bevisligen inte ens förhöjer filmens estetiska värde? Är det ett ögonblicks verklighetsflykt vi är ute efter, ett visuellt drogrus?
Kanske går det att jämföra 3D-film med den billiga champagne man dricker efter tolvslaget när 300-kronorsflaskan redan är poppad – vi vet att vi kommer få ont i huvudet, men det smakar gott.