Trots att boken, The shape of snakes, redan hade börjat lanseras, omslaget var klart, reklamaffischer upptryckta och förlaget räknade med ännu en storsäljare. Och ändå påstod hon, i den där dokumentären som visades på tv för ett par år sedan, att hon inte hade kommit på slutet än. Det fanns flera möjligheter, flera öppningar.
Kanske talade hon sanning, kanske var det bara en spänningsförfattares effektfulla sätt att förhöja spänningen i dokumentären. För det var effektfullt, där satt man i tv-soffan och blev nervös: skulle hon komma på det där slutet eller inte?
Jo då, det löste sig för Minette Walters.
Men man förstod ju att helt enkelt är det inte, att veckla ut alla frågetecken och få till ett avslut som inte gör läsaren snopen, kanske besviken, ett slut som är överraskande utan att vara orimligt.
Uppsalaförfattaren Kjell Eriksson tycker att det är "ett helsike med slut, att måsta knyta ihop och helst på ett lite fyndigt vis".
Och inte heller han vet i förväg vem som är mördaren i berättelsen han arbetar med.
- Nej nej. Jag skriver spontanistiskt. Slutet slirar fram under resans gång. Det brukar ordna sig, även om jag inte alltid är helt nöjd med mina slut. Någon gång har jag försökt göra ett synopsis men det stupar alltid - jag klarar inte av att vara systematisk, säger han.
Ett bra slut, enligt Kjell Eriksson, är ett slut som får läsaren att fortsätta fundera. Visserligen måste man på de sista 10-20 sidorna ge antydningar till rimliga förklaringar, säger han, den förväntan finns på en deckare. Men han reder inte alltid ut alla frågor, serverar inte alla lösningar, även om en del läsare blir lite frustrerade över det. Kjell Erikssons uppmaning är: tänk själv.
- Aha-grejen är ointressant för mig. Det är inte viktigt att läsaren känner sig genialisk för att den kommit på svaren i förväg. Eller att läsaren blir lurad, och svaren avslöjas på sista sidan. Sådant gör mig bara deppig, säger han.
Författaren Camilla Läckberg bor i Stockholm och är en av de senaste årens mest lysande stjärna på deckarhimlen. Under 2006 var tre av hennes böcker, Stenhuggaren, Isprinsessan och Predikanten, bland de tio mest säljande titlarna.
Slutet handlar mycket om tajmning. Man måste avslöja mördaren i rätt ögonblick - inte för tidigt, för då har man inte hunnit bygga upp spänningen tillräckligt, men inte heller för sent, då blir läsaren irriterad, säger hon.
- Ett lyckat slut är när läsaren blir överraskad, men samtidigt i efterhand tänker: ja men självklart var det så, säger hon.
Några ledtrådar som hänger löst och ouppklarade vill hon inte veta av. Slutet ska vara komplett, alla frågetecken utredda.
- Jag blir vansinnig på deckare där alla ledtrådar inte följs upp - man är skyldig läsaren att försöka förklara allt man har trasslat till. Jag brukar säga att jag ägnar första halvan av boken åt att släppa ut ledtrådar, och den andra åt att knyta ihop dem, säger hon.
Uppsalaförfattaren och litteraturforskaren Carina Burman, som har givit ut två detektivromaner som utspelar sig på 1850-talet, tänker ut slutet i förväg, innan hon börjar skriva.
- Absolut. Jag vet vad som ska hända. Jag gör alltid en noggrann disposition, som jag visserligen kan avvika ifrån om den visar sig inte fungera, säger hon.
Viktigt för Carina Burman är den språkliga finessen i slutmeningarna. Det ska kännas att det är ett slut, menar hon, en mening att landa i - bokens första meningen är ett avstamp, den sista ett avslut.