Ozons skamlösa flört med melodramen

Angel Deverell är en engelsk 1800-talsversion av författarinnan Martina Lowden. I alla fall tror vi det där hon sitter böjd över sin anteckningsbok, extatisk som om skrivandet var det enda som fanns i hela världen, upphetsad, flämtande som om det var en sexuell akt. (Och precis som efter den sexuella akten vidtar sedan ett långt väntande på att Han, i det här fallet förläggaren, ska behaga höra av sig).
Men det ska snart visa sig att Angel Deverell snarare är en engelsk 1800-talsversion av Jan Guillou; föraktad av kritikerna men extremt läst och rikare än Krösus Sork.

Den franske regissören François Ozon brukar utmärka sig av fingertoppskänsla när det gäller att plocka skådespelerskor, som mest accentuerat i "8 kvinnor". "Hennes envisa hjärta" är hans engelska debut och här tycks fingertopparna ha svikit en aning.
Eller är Romola Garais överspel medvetet? Är det konsekvent med filmens andra skamlösa flirtar med melodramen; åskknallarna i dramatiska scener, det teatrala utspelet, specialeffekterna som har den tekniska nivån hos ett gymnasiespex?

Formen åsido: Mest av allt handlar "Hennes envisa hjärta" om den intellektuelles roll i världen. Ska hon finnas i glastornet, med fullständig överblick, eller vid fronten? Angel väljer tornet och låter beundrarskarorna samlas därunder. Men då finns alltid risken att massan snart byter humör och försöker jämna det med marken.

Ozons skamlösa flört med melodramen

Den franske regissören François Ozons flirtar skamlöst med melodramen i sin engelskpråkiga debut Hennes envisa hjärta, något som bland annat leder till förbryllande överspel konstaterar Erik Helmerson.