Överväldigande saxofonist

Fem minuter efter utsatt tid har de redan hållit på i tio minuter och när man öppnar dörren kastas man rätt in i en kontrabas som i ensamhet slänger åttondelar omkring sig som blygrå konfetti. Jonas Kullhammars kvartett gör musik som är full i fan, som inte sitter still där den satt sig. Den exploderar ibland, hetsar ofta sig själv till stordåd, smekningarna blir desto ljuvare för att man vet att de är kortvariga.Kullhammar drar igång och avslutar låtarna, däremellan håller de tre musikerna låda: Torbjörn Gulz fingrar springer över tangenterna, den spinkige Torbjörn Zetterberg står som en trygg vägg att luta sig mot, och vad Jonas Holgersson gör med sina trummor begriper jag inte riktigt, så fullständigt individuell och samtidigt helt i fas med de övriga är han. Ibland tror man att Torbjörn Gulz spelar solo, bara för att märka att det är basen som har kommandot, men så kliver Jonas Kullhammar in med sin bökande brölande smekande våldsamma sjungande sax. Musiken svingar sig upp och gräver sig djupt ner och ger sig plötsligt iväg med tågen som mullrar förbi utanför fönstret. Det dunkar mot rälsens skarvar.Kvartettens jazz gör allt utom smyger och tvekar. Den pendlar mellan långsam blues, funk som svettas och nästan barnsligt sångbara melodier. Ofta är den allt på en gång och då är den som bäst. Röran är verkligen salig. Kvartetten bråkar med öronen, instrumenten nöts mot varandra, rör sig framåt utan att någonsin falla oplanerat isär.Jag förstår varför Jonas Kullhammar gärna spelar med rockmusiker och varför rockmusiker gärna spelar med honom: hos honom finns en disciplinerad stökighet och dessutom en förkärlek för repetition med variation. Med kvartetten spelar han emellanåt statiskt, med ett stadigt groove som mest för tankarna till 70-talsfunk, emellanåt med vad som åtminstone låter som fullkomlig frihet.När fasaden hotar att bli för slät knackar Jonas Holgerssons trummor små sprickor i den, när saxofonen eller pianot brakar iväg är det han som jagar dem. Torbjörn Zetterberg spelar sina solon som långa monologer med många och tydliga skiljetecken: tre tveksamma punkter i slutet av en fras, tjocka utropstecken, ett och annat framåtsyftande tankstreck. Kvartettens jazz är tydlig kommunikation, den samtalar hela tiden, med sig själv, med den glesa men enligt den snacksalige Kullhammar "fantastiska" publiken. Exakt vad den säger är en annan fråga, men titlarna ger ledning: Oh my God/it's blood!, I sheriffens klor, Time slips by without a word.Jag kan bara inte förstå varför så få kom för att lyssna, han har ändå nyligen blivit utsedd till bästa jazzmusiker för andra året i rad och slogs i höstas upp stort i rocktidskriften Sonic — två stora målgrupper är i princip direktinbjudna men nästan ingen kom. De som inte var där borde ångra sig.