Övertygar till sist

Trions samarbete väcker ingen sensation i dag, men det hade garanterat gjort det för tio år sedan. En snabbrepetition: Niclas Frisk medverkade till att göra Atomic Swing till ett av det tidiga 90-talets moderiktigaste listpopband genom att rida på den då gångbara 70-talsretrovågen.
Andreas Matsson å sin sida var den intelligente låtsnickraren i Popsicle, ett band som skapade så kommersiellt framgångsrika poprefränger att de vid ett tillfälle ansåg sig tvungna att önska livet ur ett dansband för att bibehålla sin höga status bland 90-talets indieungar.
Och så Peter Jöback, tidigt profilerad som musikalstjärna, Svensktoppsabonnent och flickrumstapetserare med en fläckfri Adolf Fredrik-röst och en svärmorstillvänd pojkframtoning.
Numera säger sig den brokiga trion ha enats kring en gemensam känsla av utanförskap, samt en tilltagande aversion mot allt vad ironi heter. Det är med andra ord dags att ta av sig ironibrillorna och lyssna, även om det inledningsvis kan vara svårt.

Peter Jöback låter nämligen ofta som om han ler när han sjunger, ett gångbart sångsätt i många sammanhang, men något malplacerat i en socialrealistisk och isande kylig pianoballad som Stockholm i natt. Textraden "jag vill bara gråta" blir exempelvis lite tveeggad när det finns Carolainspirerade, saligt smilande fraseringar runtomkring.
Mindre komplicerat känns det att ta del av de melodiska upptempospår som arrangören Peter Kvint så förtjänstfullt har dekorerat med tidlöst snygga stråkar. Duetten Han är med mig nu, där en spirituell Jöback och en härligt bitter Annika "Säkert!" Norlin bråkar om samma man, framstår till exempel som en riktig pärla.
Det riktigt kvalitativa popslöjdandet dyker upp på fler ställen. När sedan stålblanka gitarrsträngar vibrerar och en försiktig kör träder in i Stoppa mig finns det både svärta och allvar i Jöbacks pipa. Han övertygar, till sist. Och det är en upplevelse i sig att höra en välbekant musikalröst tassa in på nya marker. Det schlagerstruttande som kännetecknade Jöbacks tidiga karriär känns väldigt långt borta, leendena till trots.

Övertygar till sist

POP. Det är Peter Jöback som ger en röst åt albumet Människor som du och jag. Men det är lika mycket en produkt av kompositörerna Niclas Frisks och Andreas Matssons ansträngningar.