Året är 1997, platsen Singapore. Den asiatiska finanskrisen börjar märkas i regionen. Familjen Lim går från en ekonomiskt stark ställning till att inte veta hur de ska få det att gå runt. I den turbulensen kommer filippinska hembiträdet Teresa. Hennes inträde hos familjen blir till en katalysator i konflikter som tidigare poppat under ytan.
Den lite missanpassade sonen Jiale är till en början avvisande och försöker liksom övriga familjemedlemmar att sätta sig på den utsatta nykomlingen. Med tiden tyr han sig dock till henne i stället för till sina självupptagna och hårt jobbande föräldrar. När situationen hårdnar blir han allt besvärligare i skolan och hemma, vilket får Teresa att agera.
Under tiden försöker Teresa hitta ett någorlunda värdigt sätt att hantera situationen, samtidigt som hon längtar hem till sin egen familj. Hon säker tröst i sin tro, men får höra ”här finns ingen plats för Gud” av den gravida frun. Och det gör det inte heller. I Chens film är stämningen mer skärseld, med till synes små möjligheter att komma till Paradiset.
Chen skildrar en tillvaro där klasskillnaderna är lika stora som någonsin i ”Downton Abbey”, fast utan charmen. Teresa hamnar längst ned i en nästan livegen ställning. Det hade varit lätt för Chen att göra paret Lim till bovarna att hata. Men han får fram deras utsatthet lika tydligt. De måste sälja sig på en marknad de också. Här får filmen många ingångar, även om Chen inte tar ut svängarna som han hade kunnat.
Ilo Ilo skildrar ändå på ett övertygande och gripande sätt hur de ekonomiska strukturerna formar de människor som lever inuti dem när hopplösheten blir överväldigande.