Elena är pensionerad från sjuksköterskejobbet. Hon är gift med Vladimir – de träffades när han var hennes patient för tio år sedan. De bor tillsammans i hans spektakulära och pedantiska våning, men sover i olika rum. Innan hon flyttade in levde Elena (Nadezhda Markina) i de enklare kvarter där hennes nu vuxna, arbetslösa son försöker hålla ihop tillvaron.
Oftast med hjälp av lånade pengar från Vladimir (Andrej Smirnov) som motvilligt hjälper till. Vladimir ser Elenas son som en odåga som borde kunna ta hand om sin familj på egen hand. Han har inte heller några höga tankar om sin egen dotter, men är mer förlåtande mot henne.
Andrej Zvjagintsev är en av Rysslands intressantaste nutida regissörer. Det är nästan tio år sedan han med debuten Återkomsten skapade ett naturalistiskt mästerverk som fick kritikerna på knä. I Elena använder han samma personliga bildspråk, även om det inte är naturlandskapen som står i fokus. Kameran skildrar i stället skillnaderna mellan Elenas nuvarande liv och hennes förflutna. Tagningarna är långa. Penseldragen är stora men känslosamma och avvägda.
Det finns ett avstånd mellan Elena och Vladimir. Hon hör inte hemma i våningen även om hon älskar honom. Frukostkonversationen har blivit ett väl inövat skådespel och när Vladimir får en hjärtattack blir sprickorna i deras liv tydliga. Alla inblandade tvingas välja sida – välja klass. Vilka är ens egna och vem är fienden? Zvjagintsev lyckas dock skickligt undvika pekpinnar, trots att de två alternativen han målar upp skiljs med en avgrund.
Det är detta som gör honom intressant. Han är inte rädd för att använda ett storslaget – snudd på högtravande – filmiskt anslag som i Elena dessutom ackompanjeras av Phillip Glass orkestrala musik, men han skapar ändå subtila karaktärsporträtt. Här får han också god hjälp av Nadezhda Markina som är fantastisk i titelrollen. Med vad som närmast kan beskrivas som ett desperat lugn spelar hon en kvinna som gör allt för att skydda sina egna.
Personen Elena rör sig i en cirkel – precis som hennes värld. Filmen inleds med en lång tagning på ett par skator i ett träd. Det är även där den slutar. Ingenting har egentligen förändrats. Människor har tillfälligt bytt plats, men snart kommer ordningen att var återställd. Det behövs mer än pengar för att bryta klassamhället.