I huvudet på Susan G är en av Alan Ayckbourns mest berömda pjäser. Det är också en av hans mer allvarliga. I Marie Parker Shaws uppsättning får man trots allt skratta rätt mycket, men allt mindre allteftersom den klaustrofobiska surrealismen vinner mark i detta bitvis förutsägbara men välskrivna drama om en kvinna på väg mot nervsammanbrott.
Pjäsen inleds med att Susan (Mikaela Ramel) vaknar upp i sin trädgård efter att ha knockats av en kratta. Bredvid henne finns den tafatte läkaren Bill (Mathias Olsson), som talar oavbrutet och för den förvirrade Susan till en början obegripligt. När han efter en stund försvinner för att hämta en kopp te kliver Susans familj in på scenen och i trädgården.
Där är hennes charmige, fysiske och gränslöst omtänksamme make Andy (Robin Keller), hennes tillgivna dotter Lucy (Helena Thornqvist) och hennes jovialiske bror Tony (Crister Olsson). Alla kretsar de som i ringdans kring henne, det självklara objektet för deras självutplånande kärlek.
När läkaren kommer tillbaka igen så gör han det med en helt annan verklighet i släptåg. Ytterligare en familj äntrar scenen. Den här gången heter Susans man Gerald (Göran Gillinger), och han är raka motsatsen till Tony: en arg, kall, sarkastisk präst med sexuella hämningar. Vid hans sida finns den neurotiska systern Muriel (Lolo Elwin) som ständigt och stirrigt söker tecken från sin döde make.
Någon dotter har inte Susan i denna familj, däremot en son, Rick (David Rangborg), som ärvt faderns skräck för det köttsliga och försvunnit in i en sekt där man under inga omständigheter tillåts tala med sin familj. Hans brott med föräldrarna utgör för dem ett öppett sår, en slags konkretion av den oförmåga till verklig närhet som de lider av.
Det står rätt omgående klart för åskådaren att den senare, olyckliga familjen är Susans verkliga, och de champagnedrickande drömmänniskorna just det – bara drömmänniskor. Susan flyr sin norénskt ångestfyllda situation. Men med tiden förändras hallucinationerna. Snart har de tappat sin skimrande karaktär och hon finner sig inlåst i ett helvetiskt spegelland.
Skådespelarna gör bra ifrån sig. Mathias Olsson drar ned många skratt, även om det ibland är till priset av att hans ängslige läkare närmar sig karikatyren. Lolo Elwin är perfekt som Muriel. Göran Gillinger lyckas trots, eller kanske tack vare, sin explosivt aggressiva tolkning av Gerald låta publiken ana en värme och omtanke som en gång fanns hos honom.
Men om det är någon som sticker ut i uppsättningen så är det Mikaela Ramel i sin gestaltning av huvudpersonen. Det är en roll som kräver rytmik och rörlighet: från hånfullhet till utbrott, från psykisk försvarsposition till passionerad utlevelse, från blaserad och understimulerad hemmafru, slav under det pinterska tompratets och falskleendenas mentala våld, till en kvinna full av självförtroende.
Det är en prestation. En annan är att hon faktiskt lyckas få mig som åskådare att åtminstone för stunden acceptera de här sockersöta skitdrömmarna. Att någon skulle kunna hysa dem är egentligen obegripligt. För om de på pappret, i manus, redan från första stund är onödigt överdrivet gulliga, så har inte Marie Parker Shaw gjort något för att göra dem mer begripliga.
Men visst, det finns en poäng med sötslisket. För om det är något som är verkligt tragiskt i denna svartkomiska tragedi så är det den moderna medelklasskvinnan Susans totala oförmåga att se sig själv som ett på allvar självständigt subjekt. Till och med när hon drömmer, hallucinerar, så är hon undergiven, passiv. De socioekonomiska kontexterna skiljer sig mellan familjerna, men omyndigheten är densamma, även om den i hallucinationerna är draperad i de andras ständiga uppassning och kvävande omsorg.
Könsrollerna är desamma.