Övertydligt tvivel

Den förmodligen starkaste skildringen av sexuella övergrepp inom den katolska kyrkan återfinns i Magdalenasystrarna (2002). I John Patrick Shanleys regidebut ges en amerikansk 60-talsvariant av fenomenet. Den karismatiske fader Flynn (Seymour Hoffman) drar till sig den stränga nunnan Beauviers misstankar när skolans förste och ende svarte elev tros ha haft ett intimt möte med Flynn under skoltid. Beauvier anstränger sig till sin yttersta gräns för att framställa Flynn som pedofil och således få honom utesluten från kyrkan.

På papperet verkar Tvivel vara en ren dröm. Filmvärldens kanske mest kompletta skådespelerska, Streep, ställs mot Seymour Hoffman vilken ofta kallats för världens bäste b-rollskådis. Han har under de senaste åren bevisat att han är betydligt mer än så. I bland annat Capote (2002) och The Savages (2005) visar han prov på skådespeleriets absolut finaste nyanser.

Tvivel är inte på något sätt en bagatell men ändå en lätt besvikelse med tanke på vilka tunga skådespelare som valts ut. Filmens största brist ligger i att den är alldeles för tydlig, ett problem som härrör från det faktum att Shanleys manus är en omarbetning av en text skriven för teaterscenen.
Det resulterar i att det ibland, som i den hopplöst teatrala slutscenen, blir en aning komiskt och stundtals rentav irriterande, som när själva titeltemat, väderfenomen, rekvisita och andra skeenden i det negativa rummet på ett alltför teatermässigt sätt belyser handlingen. Figurerna är mer funktioner än psykologiska varelser och dessutom hade manuset vunnit på att fokusera mer på den svarte eleven och hans homosexualitet och de problem som därmed kan uppstå i hem- och skolmiljö. Överlag välspelat men handlingen blir nog divisioner starkare, effektivare och mer engagerande på en teaterscen.

Övertydligt tvivel

Tvivel är ett välspelat drama men störs av övertydlighet och alltför många element som fungerar bättre på en teaterscen än på film, konstaterar Hanif Sabzevari.