Det sägs ofta att det lids brist på översatt kvalitetslitteratur på den svenska bokmarknaden. Det är inte svårt att hålla med om när inte ens de främsta författarna från våra nordiska grannländer når oss svenska läsare. Tidigare i vår fick islänningen Gyrdir Elíason Nordiska Rådets litteraturpris för sin novellsamling Milli trjanna (Bland träden på svenska). Som det ser ut i dag kommer inte vinnaren av Skandinaviens största och mest prestigefyllda litterära utmärkelse att ges ut på svenska. Detta trots att flera av Elíassons böcker, däribland belönade Bland träden, redan finns i svensk översättning av John Swedenmark.
Men inget förlag vill ge ut dessa översättningar, man anser det helt enkelt inte lönsamt.
Det här är givetvis en oerhört tråkig utveckling som gör det svenska litterära livet fattigare på livgivande utländska influenser. En rik flora av översättningar är ju också vitaliserande för den inhemska litterära produktionen. I fallet Elíasson är det alldeles uppenbart att vi går miste om ett unikt och särpräglat författarskap. Men för de som likt de flesta av oss inte behärskar det isländska språket, finns engelska översättningar att tillgå. En av Elíassons tidigare novellsamlingar, Steintré, finns i översättning till engelska av Victoria Cribb, med titeln Stone tree.
Denna märkliga lilla bok är precis som Nordiska-Rådet-vinnaren Bland träden en samling korta koncentrerade texter som mer liknar utkast, skisser, bilder, än avslutade och hela berättelser. Ändå känns de kompletta och fulländade i sin halvfärdiga form. Stilen är precis som i den gamla isländska sagotraditionen korthuggen och exakt. I genre och tematik är det spretigt, med allt från vardagsbetraktelser till skräckhistorier. Men ofta handlar det om drömmar, uppbrott och kanske mest av allt om böcker; hur man skriver, binder och översätter dem. En av texterna handlar om två översättare som bor i samma lilla isländska by och deras outtalade band till varandra. De arbetar nämligen både med samma författare (Steinbeck). Med tanke på Elíassons svårigheter att bli utgiven på svenska känns denna novell närmast ironisk. Båda översättarna får i slutet sina Steinbecktolkningar utgivna (!).
Elíassons främsta egenskap består dock i hur han subtilt och till synes enkelt lyckas fånga sina karaktärers drömska och halvt medvetna tillstånd. Under den osentimentala sakligheten döljer sig förunderliga inre orsakssamband, känslan av att det i det odramatiskt vardagliga finns mening och struktur. Elíasson arbetar med små utsnitt av mänskligt psyke. Han leker ofta med det som finns alldeles på gränsen för människans synrand, det vi endast kan ana, det vi lite grumligt skymtar i ögonvrån.
I detta lilla format är Elíasson en mästare. Han förtjänar tveklöst en större läsekrets. Hoppas bara något svensk förlag vågar ge honom chansen att få det.
Översatt är eftersatt
KRÖNIKA. I detta lilla format är Elíasson en mästare. Han förtjänar tveklöst en större läsekrets, skriver John Sjögren.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.