Övermättnad vampyrfilm

Tänk vad bra om Bram Stoker tagit patent på sin Dracula och Mary Shelley på sitt Frankensteins monster. Då kanske vi sluppit elände som detta.För ska filmer med dessa figurer fungera måste det till stämningar. Francis Ford Coppola gjorde den ultimata Dracula för tolv år sedan och Frankenstein gjordes bäst långt dessförinnan. Sagan om Ringen satte standarden på effekterna. Det märks att Stephen Sommers gjorde Mumienfilmerna, men detta är långt under även dem.Här är det bara fantasy action som gäller, mesta mängd effekter per sekund. Nu när effektmakarna regerar blir det bara det tunna utanverket kvar. Van Helsing är en fruktansvärt dryg film att ta sig igenom där den ena effekten efter den andra avlöser varann utan någon större variation eller stegrande dramatik. Några fyndiga lösningar, ett par roliga anakronismer, mer blir det inte. Det hade räckt till tio minuter, nu är det två timmar.Hos Stoker är Van Helsing namnet på den som slutligen förgör vampyren Dracula. Här är det pseudonym för något som mest påminner om en tidig protyp till James Bond, utan större referenser till originalet.Filmen börjar som en härlig svartvit pastisch på gamla goda skräckfilmer. Men den går snabbt under och vi hamnar i något som mest liknar en överlastad Disneyfilm. Året är 1887 och en hippieliknande Hugh Jackman som Van Helsing tar kål på en animerad Mr Hyde som mest liknar Shrek i Notre Dame. Och det är bara början . . .Färden bär till Transsylvanien för att som vanligt döda Dracula. Fast här finns Frankensteins monster också med, liksom det mesta ur den blodsugande nomenklaturan. Som om inte Rumänien lidit nog.Kate Beckinsale gör en lika tuff roll här som i vampyrfilmen Underworld. Jackman har en karisma som tar sig igenom även här. Men det hjälper föga mot en lång, lång transportsträcka till slutet.