Överdrivet och grymt underhållande

Ungdomens stora filmupplevelser går sällan att reprisera och i tre decennier har filmerna om Indiana Jones trollbundit tonåringar - först i biosalongen och sedan framför tv:n. Så sent som för en dryg vecka sedan visades Indiana Jones och det sista korståget i svensk tv, på bästa sändningstid en lördagskväll.
Det har gått 19 år sedan den senaste Indiana Jones-filmen spelades in, och när Harrison Ford - nu 65 år gammal - åter tar på sig fedorahatten har han oddsen stenhårt emot sig. Ett enda felsteg, och Indiana Jones-fansens vrede väntar.

Men högoddsaren lönar sig. Indiana Jones och kristalldödsskallens rike är briljant underhållning i högt tempo. Den här typen av film görs inte längre: äventyr och action kombinerat med stillsam ironi, äkta charm och en lagom dos sentimentalitet. Spielberg har till stor del valt bort själlösa digitala effekter till förmån för enorma scenbyggen, och John Williams musik är fortfarande härligt icke-subtil. Det är en genre som på två decennier långsamt mördats av okänsliga regissörer som Roland Emmerich, medan finliraren Spielberg varit upptagen med mer seriösa projekt.Intrigen är sedvanligt ansträngd - något om Eldorado och utomjordingar - men det är ingen som stör i denna matinéfest där rollfigurerna får svinga sig i lianer, slungas utför vattenfall och slåss mot mördarmyror. Förutom den ständig påpucklade Dr Jones befolkas filmen av en rad kul bifigurer som gestaltas av bra skådisar, från Cate Blanchetts ryska KGB-ockultist till Shia LaBoeufs ungdomsrebell la Brando.

Filmen utspelar sig under 50-talet och George Lucas har pumpat filmen full med Elvismusik, raggarbilar och flickor i vida kjolar. Kommunistparanoian härjar i det amerikanska samhället och i Nevadaöknen testar man atombomber - något som Indy får erfara när han hamnar mitt i testzonen och får rädda sig själv genom att gömma sig i ett kylskåp. Fullkomligt orealistiskt, ganska dumt, men grymt underhållande.

För Indy-fansen vimlar det av små presenter i form av passningar till de tidigare filmerna. Förbundsarken kikar fram ut en gammal trälår. Den virrige professor Marcus Brody (tidigare spelad av den numera avlidne Denholm Elliot) dyker upp som bronsstaty. Och i vanlig ordning leder varje bilkrock eller tappad tändsticka till en saftig explosion som får hela biosalongen att skaka.
Det enda som verkligen stör mig är att George Lucas ger Indiana Jones en bakgrund inom den amerikanska underrättelsetjänsten. Det känns inte så sexigt i Guantnamo-åldern.

Överdrivet och grymt underhållande

Det är ultrakommersiellt, over-the-top och ganska dumt. Men Karin Svensson faller ändå pladask för den fjärde filmen om världens mest riskbenägne arkeolog: Indiana Jones och kristalldödskallens rike.