Överdådig men ojämn show

Han kallar det själv för en artists våta dröm. Och det är väl så nära Las Vegas man kommer i Sverige.Cirkus scen har försetts med ett magnifikt maskineri som får de medverkande att verka på många olika plan, med plattformar hissade flera våningar upp i luften. Scenlösningarna är eleganta och snyggt genomtänkta.Tolv dansare och 20 personer i orkestern, det smakar och kostar förmodligen mycket mer. (Som han själv mer än antyder lite ödmjukt småskrytande här och var.)Det är ofta hisnande vackert, storslaget och smått sagolikt. Det blir pastischer på Vegas, jazzens 40-tal, rock'n'rollens 50-tal och en del som är tidstypiskt nu på ett. Och förstås olika varianter på alla dessa Skifslåtar som låtit i fyra decennier.Dansarna är skickliga och koreografin riktigt bra för det mesta, om än ganska traditionell. Plus för Camilla Thulins kostymer som är fantasifulla och extravaganta på hennes typiska sätt, en fröjd för sinnena.Orkestern är en njutning den också, tjugo av de bättre musikanter vi har i landet. Musikerna i grundkompet visar sig dessutom vara scenrävar med stark närvaro och humor, en lyckad stötta för huvudpersonen.Huvudpersonen, ja. Björn Skifs har en gudabenådad röst som egentligen kan sjunga vad som helst och det låter bra. Tar han sig dessutom an en så stark låt som Håll mitt hjärta går det fortfarande starka rysningar genom kroppen, trots Svensktoppenrekord (ja, tvåa var det visst).Han har också en scennärvaro och komisk talang som fungerar fint.Varför blir det då inte en klockren fullträff?Först som sist, det är svårt att göra en krogshow med alla balanseringar som ska göras. Något större djup är svårt att få till förstås. Skämten ska ju funka även efter ordinär promillehöjning.Men här ligger det väl lågt emellanåt. Mellansnacket - som doftar typisk Calle Norlén - blir ofta krystat och poänglöst.Det är också väl privat ibland. Jag vill inte se bilder från det Skifska fotoalbumet uppblåsta på scenen. Inte heller är Björn riktigt av den digniteten att det är dags för den slags hyllningsshow som det tenderar att bli ibland. Lite spretande och oklara ambitioner om vad han vill åstadkomma förvirrar. Skifs kunde kanske ha behövt något av en sparringpartner på scenen också.Så det svajar en del och lite mer engagerande bakom ytan kunde det varit. Eftersom det inte är någon paus känns det dessutom ganska långt att sitta still i drygt två timmar.Men när det blixtrar till, som i till exempel ett nummer där han har sin egen filmade dubbelgångare på scenen, är det lysande. Han själv har ju också så mycket charm att man förlåter en hel del.