Den nu 80-åriga dokumentärfilmaren Frederick Wiseman har under mer än fyra decennier skildrat olika amerikanska institutioner, från fängelser för mentalsjuka brottslingar till skolor och socialbyråer. Här har han följt arbetet på Parisoperan under 12 veckor, när dansarna repeterat in sju olika verk tillsammans med mer eller mindre kända koreografer. Men man får också se allt annat arbete som kan försiggå bakom scenen.
Det är mycket repetitioner och ren teknikträning. I början dansar Mats Ek framför sin ensemble under repetitioner till Bernardas hus. Wayne McGregor skymtar förbi, även han instruerande sina solister. Dansarna får ta om, sträcka mer på vristen, känna att det är ena handen som driver dem runt i piruetten och göra armbågarna mer runda, för att mjukheten riktigt ska gå fram till publiken.
Svettiga mjukiskläder kontrasterar mot sträckta benmuskler. Rena stegfadäser varvas med lysande stunder av inspiration där i repetitionssalarna i Parisoperans kupol på taket. Ibland är inklippt en stund av det färdiga resultatet, föreställningen på stora scenen på kvällen.
Mellan all dans sveper kameran över Paris i gryning eller skymning, gestaltande att tiden går och det mesta är vardag, även här i detta dansens tempel. Kameran sveper också ned i källaren, där det finns fantasieggande dammar med simmande fiskar i mörkret. Vi får följa med upp på taket, där någon sköter om en biodling (!), högt över Paris hustak.
Bakom kulisserna finns också en armé av kringarbetare, kostymmakare, attributörer och perukmakare. Mest udda yrket har en dam som tar hand om dansarnas styva och laxrosa tåspetsskor, som hon duschar med en vätska. Balettens konstnärliga ledare, Brigitte Lefèvre, brottas verbalt med sponsorer om avtal, fackföreningsföreträdare om pensioner och har samtal med unga dansare som verkar syfta till ökad kroppsfixering. Lite obehagligt, men det skildras helt okommenterat.
Det finns inte mycket till kronologi i denna dokumentär. Än mindre någon berättande speakerröst eller namnskyltar på de medverkande. Allt sker liksom ändå, som att vi bokstavligen är med på regissörens axel och iakttar, utan att lägga oss i på något sätt.
Två och en halv timme varar filmen och för en dansfantast är den oupphörligt fascinerande. Tänk, vilket jobb som ligger bakom en föreställning!
För Frederick Wiseman tycks ålder bara vara en siffra. Hans nästa film heter Boxing gym.