Otrohet i svensk närbild

Lars och Susanna, spelade av Mikael Persbrandt och Lena Endre har varit gifta i snart tjugo år. Det har deras vänner också, Ann och Ulf, spelade av Maria Lundqvist och Jakob Eklund. De brukar umgås på parmiddagar och är varandras bästa vänner. När de minst anar det drabbar passionen Lars och Ann. Så småningom uppdagas deras affär, till stor smärta för alla fyra.

Simon Staho låter sitt dubbelsidiga äktenskapsdrama utspelas med skådespelarnas ansikten ständigt i närbild och med miljöer från övre medelklass som fond. På det sättet liknar filmen Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap.
Dessa fyra skådespelare i Himlens hjärta håller sannerligen för närmare granskning, precis som deras kolleger Liv Ullmann och Erland Josephson gjorde 1973. Inte ett tonfall klingar falskt, inte en banalitet saknar laddning. För banal är berättelsen och de säger inte precis några svårbegripliga saker till varandra. Men livet kan vara just så här intensivt banalt. Och smärtsamt.

Ändå blir inte jag riktigt berörd. Stahos film är elegant, välformulerad och liksom oklanderlig i sitt upplägg. Men berättelsen känns alldeles för välkänd, vi får se mycket sittande vid parmiddagsbord och bollande med undertexter i replikerna. Händelseutvecklingen känns aningen instängd, som i ett laboratorierör. Men det filmen saknar i överraskningar tar den igen i intensitet. Närheten till dessa fyra öden fascinerar åtminstone intellektuellt.

Otrohet i svensk närbild

Simon Staho har gjort en elegant och välformulerad film om otrohet, med bland andra Mikael Persbrandt och Lena Endre i de största rollerna. Ändå blir Susanne Sigroth-Lambe inte riktigt berörd av Himlens hjärta.