Otraditionell vårkonsert med OD

Som vanligt. Som vanligt bjöd drängarna på ovanliga nummer och som vanligt blev jag imponerad. Av deras känsliga röstbehandling. Deras tekniska briljans och välljudande pianissimon. Av den dynamiska vigören, Robert Sunds vägvinnande dirigering och Folke Alins smakfullt återhållsamma pianospel.De fick det svåra att verka enkelt, till exempel intonationen i avancerade klusterbildningar. Den kritiskt sinnade kunde dock notera några onödiga missar i fraseringar. OD gav inte ett fullt så fokuserat intryck som de brukar,men trots dessa små invändningar levde de med råge upp till de högt ställda förväntningar man ska ha på denna orkester av röster.Skickligt fångad konfliktSkiftande stilar, epoker och nationer. Totalt framfördes verk av kompositörer från elva länder, och det var långt ifrån en traditionell vårrepertoar som dukades fram. Första halvan präglades av moderna klanger ochuttryck, exempelvis i Ulf Långbackas Madrigal — Age and youth till Shakespeares text The passionate pilgrim.Generationsklyftans inneboende konflikt fångas skickligt med disharmoniska intervall av den finländske kompositören, tillika dirigent för OD:s motsvarighet i Åbo, Brahe Djäknar. Kanske bäst före paus var Uppsalabon Åke Eriksons Nocturne med sin eteriska mystik skapad bland annat av glissandi, övertoner, ohämmade moduleringar och framför allt drängarnas fantastiska pianissimo.Efter paus framfördes mer kantabla verk, med ett inledande sakralt block. Vytautas Mikinis Ave Regina coelorum med antifona inslag var en av höjdpunkterna. Varsamt hanterad, nästan som med en air av förklaring.Den säregne ungraren György Orbán, som kan få en mässa att låta som hämtad från Broadway, utgjorde likaså ett utropstecken. Dennes Daemon irrepit callidus (demonen smyger slugt) överrumplar med sin cirkusaktiga växelbas mitt i den gravallvarliga skild-ringen av köttets frestelser.Hårresande vackertSopranen Jeanette Köhn fick visa prov på sin mångsidighet. Opera ur Messenets Manon, melodiös senromantik i Rachmaninovs Vocalise, och vital urkraft i Veljo Tormis folkliga Helletused. Bland det mest hårresande vackra denna lördagseftermiddag var hennes ömsinta behandling av extranumret Som stjärnan uppå himmelen så klar, av Alfvén. Den kommer inte att lämna mig i fred de närmaste dagarna kan jag lova.Som helhet var konserten en ny triumf för Robert Sund och hans mannar. Och en kvinna, inte minst.