Under mina fyrtio år i arbetslivet hann jag vara med om att avtacka otaliga kolleger när de gick i pension. De första decennierna var det mörka kostymer och kokkaffe och vetelängd som gällde, blommor eller nån kristallskål eller vas överräcktes och det talades om hur den nyblivna pensionären skulle njuta av sitt otium. Först så småningom förstod jag att otium var latin och betydde lugn och vila men ceremonin som sådan fick mig att tänka på begravning. Jag tyckte ju också att pensionärerna var oändligt gamla. Med åren blev ceremonierna livligare, mer informella. Både den avtackade och avtackarna försäkrade gärna att det handlade om en person som minsann inte skulle slå sig till ro i gungstolen eller sitta på parkbänk och mata duvor.
I och med att det nya allmänna pensionssystemet har en flexibel pensionsålder har det i högre grad blivit upp till den enskilda att bestämma pensionsåldern och därmed har pensioneringen individualiserats. Det här konstaterar de tre sociologerna Mattias Bengtsson, Maria Flisbäck och Anna Lund, författare till ”Farväl till arbetet”. Sociologiska perspektiv på meningen med att gå i pension i en bok som bygger på intervjuer med blivande eller nyblivna pensionärer med mycket olika yrkesbakgrund och bland annat innehåller ett tankeväckande kapitel om hur själva pensioneringen markeras och firas. Undersköterskan Karin är så förbittrad på de försämrade arbetsvillkor hon upplevt under de sista åren att hon för arbetskläder och skor till förbränningsstationen. Från arbetsplatsen tar hon i stället med sig mycket som vårdtagarna stickat eller virkat åt henne och små blomskott som kan växa till starka krukväxter och påminna henne om personer hon vårdat som inte längre finns.
Poliskommissarien Rolf har däremot varit stolt över sitt jobb in i det sista och medgav att det var ”lite känslosamt, faktiskt” att lämna ifrån sig polisbrickan som han haft i fyrtio år och som representerade hans identitet som polis: ”Sedan är du vanlig allmänhet.” Men något hade han ändå att lämna vidare till följande generation i yrket, nämligen ett specialdesignat polisbälte försett med mässingsbricka med kommissarietecknet och ordet ”Vakthavande” som han överräckte år en yngre manlig kollega som han varit mentor för. Ännu efteråt är det tydligt hur nöjd han är: ”Vad glad han blev, det var otroligt att se!”
Också pensioneringspresenterna har blivit mer personliga. En kollega till Rolf fick ett gymkort, undersköterskan Karin – som avtackades vid en julfest - fick en ljuslykta. Kollegerna visste att hon hade en altan och älskade ljus och tomtar.
Psykiatrichefen Staffan berättar att han kände en enorm oro inför avfirandet: ”Hur skulle det bli? Hade det inte blivit bra, hade jag blivit gråtfärdig.” Det blev bra med förberedda sånger och tal som kändes både bekräftande och autentiska. Sjuksköterskan Gerd beslöt att blanda alla de människor som varit viktiga i hennes liv, kolleger, familj och vänner, och inbjuda till mingel. Också hon kände sig bekräftad: ”Jag hade gjort sortin väldigt bra och jag hade regisserat den själv”. En kollega, Eva, som känt att hon hela livet funnits till för andra både hemma och på jobbet firade däremot sin pensionering alldeles för sig själv i sin lilla övernattningslägenhet, köpte lite mat, lite vin och såg på teve.
Men:
Den jag själv aldrig kommer att glömma är servicebiträdet Maria. I trettio år hade hon jobbat för kommunen och hon föreställde sig hur hon skulle börja gråta när cheferna kom för att ta avsked. Men ingen kom: ”Jag försvann liksom bara från dem” säger hon.