BLUES. Trots den höga åldern håller bluesen sig i sin mer ursprungliga form förvånansvärt pigg, även om den nu för tiden gör sig bäst i olika blandformer.
Av den här kvintetten är Otis Taylor avgjort bäst, men så blandar han gärna in element som jazz och country i sin musik. Hans album Clovis People är min bästa sommarlyssning just nu och den växer fortfarande. Kombinationen av hans sträva, koncisa röst och de lika fyndiga som sparsamma arrangemangen där Ron Miles spel på kornett och Gary Moores gitarr sätter accenterna är lysande. Här finns berättarglädjen och stämningarna i riklig mängd.
Då har en i och för sig duktig musikant som Eric Gales svårare att ta sig igenom filtret. Hans album Relentless visar upp en habil blueslirare som kan sina saker men som inte lyckas vare sig blanda upp i lämpliga doser eller blicka framåt. Ett gott hantverk dock.
Det gäller gitarrhjältar som Popa Chubby, Jimmy Bowskill och Philip Sayce också. Min första klockarkärlek var till musik som denna; feta gitarriff, tunga trummor och ett sjuhelsikes ös. Lägg till en raspig och härligt plågad sång. Fortfarande stampar fötterna i gång direkt och finns det en präktig hammond i kompet dessutom så ligger man där. Men det varar inte så länge innan övermättnaden tar vid. Tyvärr.