För en filosof är det oavbrutet fascinerande att bevittna den nyanserade brottningsmatch med moraliska frågor som pågår inom hela Shakespeares författarskap. Hållningar och ställningstaganden bryts mot varandra, argument dras till sin spets, hypoteser prövas och förkastas. Sammantaget kan författarskapet ses som resultatet av ett envetet forskningsarbete, framtvingat av de våndor och konvulsioner som varslade om den moderna tidens födelse.
Dramat Othello är en viktig delrapport från detta arbete. Det samhälle som Shakespeare verkade i stod inför stora kulturella förändringar, och processen hade redan inletts. Föreställningar som tidigare skapat mening och sammanhang var på väg bort och nya idéer stod för dörren.
Den förändring som tveklöst haft störst betydelse har att göra med synen på individen. Det var vid denna tid som föreställningen om individen som oberoende och autonom började växa fram. Den individ som tänker själv, beslutar om sina egna prioriteringar och låter det egna intresset stå i första rummet. Hon som inte begränsas av traditioner, auktoriteter, sin historia och sin grupptillhörighet. Vi är alltjämt uppe i denna revolution i tanken och kämpar ännu med att foga in den i en hållbar och sammanhängande livsåskådning.
Tanken om den oberoende och självständiga individen har firat otaliga triumfer. Den ligger bakom den störtflod av teknologiska, vetenskapliga och konstnärliga landvinningar som gjorts sedan Shakespeares tid och den enorma produktivitetsökning som så radikalt ändrat människans villkor. Men den bidrar också till många av samtidens största problem. Priset för vår livsföring kan som bekant bli högt, för oss själva och för framtida generationer. Och individualismen har brister som meningsskapare. Vårt materiella välstånd har inte visat sig vara ett pålitligt botemedel mot den känsla av hemlöshet och alienation som också finns i moderna samhällen. När Shakespeares Othello skrevs var den nya tiden fortfarande i sin linda. Ändå skönjer man i dramat det tvivel vi fortfarande brottas med. Är det egna jaget en alltför bräcklig grund för värden som kan skänka mening åt ett liv?
Othello var en selfmade man. Han var en outsider som på kort tid, och i kraft av sin egen förmåga, blivit en värderad medlem i det venetianska samhället och oumbärlig för dess herrar. I en kultur som fortfarande präglades av feodala idéer om blod och börd var detta en långt mer anmärkningsvärd bedrift än den skulle vara i dag, och uppmärksamheten kring möjligheten av en sådan karriär signalerade den nya tidens ankomst. Vad dramat skildrar är emellertid hur sårbar Othello, trots de egenskaper som fört honom till maktens hjärta, var för Jagos manipulationer och hur snabbt han bryts ned. För trots sin ställning var Othello en främling, och den osäkerhet som utanförskapet med nödvändighet för med sig förökar sig gärna.
I början av dramat framhålls inte bara Othellos kompetens som general utan även hans dygder: hans medkännande, rättrådighet och goda omdöme. När ridån faller har han mördat. Var dygderna en fernissa? Den beskrivningen är alltför förenklad. Vi vill gärna tro på vår autonomi och på vår kraft och förmåga att självständigt följa de normer vi själva valt, oberoende av omgivningen. Det är också den bilden som manas fram av den moderna tidens individualism. Men det är samtidigt en bild som visat sig djupt problematisk. I andra världskrigets efterföljd drogs en rad studier i gång som ville förklara hur stora grupper av den tyska befolkningen passivt kunde bevittna, och i många fall aktivt stödja, Förintelsens fasor. Ett exempel är Milgrams berömda lydnadsexperiment, där det visade sig att en majoritet var beredd att ge helt oskyldiga medmänniskor dödande elstötar bara för att försöksledaren sagt åt dem att göra det. Slutsatsen från dessa studier är entydig: den sociala och kulturella kontexten är ofta avgörande för vårt handlande, på ett sätt som vi varken är medvetna om eller är förmögna att överblicka. Våra dygder manifesteras när omständigheterna är gynnsamma. När de inte är det så kan saker gå illa. Othellos tragiska öde ställer denna individens känslighet för omgivningen i blixtbelysning.
Men kanske är det ändå Jago som är dramats mest intressanta karaktär. Å ena sidan slås man av hans förslagenhet och flexibilitet. Med en aldrig sinande kreativitet och en osviklig intuition för de andra karaktärernas psykologi finner han ständigt de mest effektiva sätten att nå sina mål. När oförutsedda händelser inträffar vänder han dem blixtsnabbt till sin fördel och inte bara Othello utan även de övriga är hjälplöst intrasslade i den process han så mästerligt orkestrerar. Å andra sidan upphör man inte att undra över hans motiv. Att han skulle drivas av hämndbegär över att ha blivit förbigången till förmån för Cassio i valet av löjtnant är helt enkelt svårt att på allvar tro. Detsamma gäller antydningarna om en eventuell otrohetsaffär mellan Othello och Emilia (”Mellan mina lakan, har han gjort min syssla”). Inget av dessa förhållanden verkar uppta Jagos tänkande i särskilt hög grad och inget av dem verkar ge näring åt hans energiska och lustfyllda intrigerande. Kanske har vi här förklaringen till den mångfald av alternativa och mer eller mindre långsökta tolkningar som förts fram genom åren, som exempelvis att Jago skulle vara homosexuell och hemligt förälskad i Othello.
Det är också avsaknaden av giltiga motiv som får Jagos agerande att framstå som så ondskefullt. Jago har exempelvis inga som helst svårigheter att varsebli förtjänsterna hos dem vars liv han lägger i ruiner. Det är bara så att denna information saknar relevans för honom. Han är helt enkelt oberörd av normala moraliska överväganden, och den enda verkliga drivkraft man kan spåra hos honom är en ren och berusande vilja till makt, kanske underblåst av den åsikt Shakespeare låter Hamlet uttrycka: ”Inget är gott eller ont i och för sig självt, det är vårt tycke som gör det till endera”. Varför driver Jago Othello till mord och självmord? Därför att han kan. Man erinrar sig Edmund Hillarys svar på frågan varför han ville bli den första människan att bestiga världens högsta bergstopp: ”Because it’s there.”
Jago är inte den enda av Shakespeares karaktärer som får illustrera denna livshållning. En annan är oäktingen Edmund i Kung Lear. Shakespeare var intressant nog samtida med Thomas Hobbes och det finns beröringspunkter. Han föddes visserligen drygt tjugo år tidigare än Hobbes och dog före de inbördeskrig och strider som resulterade i Cromwells kortvariga republik och som fick ett så avgörande inflytande på Hobbes tänkande. Men båda brottades med frågorna om vad som är källan till våra moraliska förpliktelser och båda kände kraften i tvivlet på om det överhuvudtaget finns någon sådan grund, en skepsis som blivit en del av vår kultur. Samtidigt hade Hobbes en långt mer pessimistisk syn på människan än Shakespeare. För Shakespeare var Jago ett undantag och i hans dramer finns som bekant gott om karaktärer som också drivs av andra motiv, såsom osjälvisk kärlek och omsorg om andra. Desdemona är ett exempel. Inom Hobbes människosyn däremot finns det inte utrymme för någon altruism. Han såg människor som renodlat egoistiska nyttomaximerare, varandras vargar. Det är detta som låg bakom hans beskrivning av livet i naturtillståndet såsom ”ensamt, fattigt, smutsigt, djuriskt och kort”.
Hobbes är berömd för att han utifrån dessa dystra antaganden försökte rättfärdiga statsmakten. Varför bör vi lyda staten? Därför att den skyddar oss – mot oss själva. Ty genom sitt våldsmonopol och sina lagar, som garanterar att avtal efterlevs och att förbrytare straffas, så kan människor ägna sig åt mera fruktbara ting än naturtillståndets allas krig mot alla.
Det kan vara lätt att undgå radikaliteten i Hobbes ansats. Han ville legitimera staten utan att blanda in Gud. Därmed blev han grundare till den moderna politiska filosofin. Men han vill också klara sig utan en mängd andra antaganden som tidigare tagits för givna. Hobbes tillhör en tradition som försöker utnyttja idén om ett kontrakt. Tanken som manas fram är att härskaren och medborgarna gör en överenskommelse, som innebär att härskaren lovar att garantera medborgarna säkerhet mot att medborgarna lovar att lyda. Källan till medborgarnas förpliktelse att lyda härskaren är plikten att hålla sina löften. Så tänkte många av de äldre kontraktsteoretikerna.
Men trots att denna idé kan framstå som naturlig så uppfattades den av Hobbes som problematisk. Varifrån kommer plikten att hålla sina löften? Frågan kan verka konstig för den som tror att det finns normer och regler vars grund är oberoende av mänskliga överenskommelser och interaktioner. Men för Hobbes var tanken om naturgivna normer främmande. Så här skriver han om naturtillståndet (i Inger Jonssons översättning):
”En följd av detta allas krig mot alla är också att ingenting kan vara orättfärdigt. Begreppen rätt och orätt, rättvisa och orättvisa har här ingen plats. Där det inte finns någon gemensam överhet, finns det ingen lag; där det inte finns någon lag finns ingen orättvisa.”
Därmed var Hobbes projekt betydligt ambitiösare än man vid första påseendet kan tro. Målet är inte att förklara politisk legitimitet på grundval av moraliska begrepp och förpliktelser. Målet är att förklara grunden både för politiska och moraliska anspråk.
Och det är alltså i egenintresset Hobbes finner sin grund. Skälet till att underkasta sig härskaren är att jämfört med naturtillståndets fasor så vinner alla på förekomsten av en stat med ett effektivt våldsmonopol. Detsamma gäller moraliska förpliktelser i allmänhet. Alla har något att vinna på att alla håller sina löften, avstår från oprovocerat våld, avstår från att stjäla och ljuga och så vidare. Men detta resonemang biter knappast på Jago. För han tycks nästan lika likgiltig för sitt eget öde som han är gentemot andras. Han är beredd att ta extrema risker närhelst hans planer kräver det. Därmed går hans amoralism djupare och utgör en mer formidabel utmaning mot en konventionell moralisk världsbild. Och även om Jago fängslas av sina domare så är han inte död när ridån går ner, till skillnad från många andra av Shakespeares skurkar. Vi lämnas med misstanken om att han finns kvar ibland oss.
Folke Tersman är professor i praktisk filosofi vid Uppsala universitet. I uppsättningen av Verdis Otello sjunger han Härolden.