Otäckt drama utan blod

Filmen inleds under slutet av sextiotalet och avslutas nästan trettio år senare. Mördaren gav sig själv namnet the Zodiac när han skrev till de lokala tidningarna i San Francisco för att skryta om sina dåd och för att utpressa tidningarna till publicering av hans brev. Nästan tre timmar tar det att berätta historien ur polisens och journalistkårens synvinklar och det finns många longörer. Egentligen skildras själva epoken bättre än den thrillermättade jakten på en mördare.

Det är gott om detaljer från tidigt sjuttiotal och när spänningen tätnar rullar musik som Donovans Hurdy Gurdy Man i ljudspåret. 1969 hade amerikanska poliser inga mobiltelefoner till exempel, utan fick stanna sin bil vid låsta polistelefoner invid vägkanten för att larma. På tidningsredaktionerna var den manliga dominansen i det närmaste total och man skrev på skrivmaskin. Lite vagt kan filmen påminna om journalistfilmklassikern Alla presidentens män, med mystiska tipslämnare och hjältejournalister som terrieraktigt följer egna spår.

Regissören David Fincher har filmer som bloddrypande och sensationella filmer som Seven och Fight Club bakom sig. Men denna är väsensskild, ämnet till trots.
Mark Ruffalos polis känns lite såsig och halvengagerad, annars är det mesta välspelat från Robert Downeys allt mer alkoholiserade kriminalreporter till Chloë Sevignys prövade journalisthustru.

Det finns en period i filmens sista tredjedel när det känns segt och klibbande tungt. Då håller Jake Gyllenhaals tidningstecknare Robert Graysmith på att förlora sig i den ena konspirationsteorin efter den andra och hamnar bara i återvändsgränder. Man får förmoda att privatspanare kan känna igen sig.

Det finns ändå stunder som påminner om Hitchcocks filmer. Utan en enda blodsdroppe i bild blir det ändå hur spännande och otäckt som helst. Jake Gyllenhaals rollfigur får följa med ned i en mystisk biografägares ruggiga källare till exempel och kårarna börjar krypa på både hans och våra armar. Filmreferenserna kan man förresten skriva ett särskilt kapitel om. Denne skurk Zodiac lär ska ha inspirerat till Clintanrullen Dirty Harry, en film huvudpersonerna i denna film går och ser.

Skildringen av tidningstecknarens förfall i privatspaning och rättshaverism gör att filmen kollapsar i den sista tredjedelen. Luften går ur en annars fängslande dramadokumentär. Den är för lång, men bitvis bra och hela tiden välgjord.