Otäcka speglar

Dags för ytterligare en amerikansk remake, denna gång av Kim Sung-Hos Into The Mirror (Geoul Sokeuro, 2003). Kriminalpolisen Ben Carson (Sutherland) lämnar sin tjänst och tar i stället ett jobb som nattvakt på en kraftigt brandskadad byggnad som tidigare har varit ett varuhus. I detta stora spökhus hänger enorma speglar som snart visar sig dölja otäcka hemligheter.
Skräcken i Mirrors inleds direkt i första bildrutan. Klaustrofobin släpper sedan aldrig taget. Här finns spår av den effektiva skräcken i såväl The Shining som Exorcisten. Ljussättningen i det mörka varuhuset magnifik, liksom en Kiefer Sutherland som på sitt typiska Jack Bauer-manér lyckas hålla nerven vid liv filmen igenom.

Dessvärre är många amerikanska rysare rena orgier i Booh-effekten, ni vet det där plötsliga ljudet som få hjärtat att hoppa högre än Holm. För mig är detta inte filmisk skräck, utan en fysisk reflex som kan åstadkommas var som helst, när som helst. Medan asiaterna bygger upp psykologiska, hitchcockska stämningar som successivt hypnotiserar åskådaren är de amerikanska rysarna oftast komponerade med ljudeffekter och obehagliga masker som främsta skräckelement. Därav blir de också förutsägbara. För den som råkar ha med sig öronproppar blir Mirrors en något platt upplevelse.

Många av de asiatiska rysarna har främst en grundtanke: det otäcka och övernaturliga döljer en historisk händelse som måste uppenbaras för att kaos ska kunna vändas till ordning igen. Offren måste få upprättelse. Tanken är god, inte minst för att den inrymmer en kritik av den datoriserade, logiska förnuftsvärld som vi lever i.
Har man sett några filmer i genren blir dock Mirrors tämligen förutsägbar även om det tog ett par dagar innan jag vågade titta mig spegeln igen.

Otäcka speglar

Har man sett några filmer i genren blir dock Mirrors tämligen förutsägbar, tycker Hanif Sabzevari.