Ett samhälle insvept i evig dimma, där barn inte går i skolan utan livnär sig på att leta metallskrot att sälja. Det kan röra sig om allt från utbrända, övergivna bilar, till koppartråd som stjäls från järnvägen, och som sedan släpas tillbaka till skrothandlaren med hjälp av hästar.
Det låter som en postapokalyptisk framtidsskildring, men i regissören Clio Barnards omarbetning av Oscar Wildes saga ”Den själviska jätten” är det Bradford, England, år 2013. Barnen – Arbor och Swifty – är i yngre tonåren. Swifty är lätt överviktig och tystlåten, och hans pappa dricker upp familjens pengar. Arbor har någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, och hans drogberoende storebror stjäl hans mediciner vilket gör honom aggressiv och okontrollerbar.
Efter ett slagsmål på skolgården blir de båda avstängda från plugget, något de själva tar med ro eftersom de får mer tid att tjäna pengar på insamlat skrot och stulen koppar, och att umgås med arbetshästarna.
I Oscar Wildes originalberättelse är det alltid vinter i jättens trädgård, eftersom han inte låter barnen leka där. Här är skrothandlaren Kittys gård en själlös plats, filmad i bleka färger. Dimman och regnmolnen ligger tunga såväl över skrotgården som ängarna dit Arbor och Swifty går för att bränna bort plasthöljena runt de stulna kopparledningarna.
Samhället har svikit. Klasstrukturerna i dagens Storbritannien gör att ingen ser pojkarna – liksom i sagan är barnen förbjudna att leka – och då finns det inget hopp.
När pengar och arbete är det enda som räknas, samtidigt som det saknas skyddsnät för dem som står utanför, kan ett parallellt samhälle uppstå där det blir rationellt att stjäla och smälta ner metall från den uppbyggda infrastrukturen, bara för att sälja tillbaka den till en resurshungrig tillväxtekonomi.
Clio Barnard är den senaste i raden av brittiska regissörer som går i Ken Loach leriga arbetskängspår, och hon gör det bättre än de flesta. Likt Andrea Arnold (Fish Tank, Wuthering Heights) lägger hon lika stor vikt vid dramaturgin som misären, vilket gör att samhällskritiken blir ännu slagkraftigare.
En del andra filmer i den brittiska socialrealistiska genren fastnar på gatorna mellan tegelradhusen, men här finns ett narrativ, kopplat till Oscar Wildes saga, som tar berättelsen till en annan nivå. Samhället och klassklyftorna är inte statiska och naturgivna, utan människor har skapat – och kan därmed förändra – dem. Dessutom är det en skickligt berättad historia, där exempelvis den illegala travtävlingen på vanliga gator, är en scen borde vara en inspiration för alla regissörer som funderar på att filma en biljakt.