Orkestral kammarmusik

I dagarna har Uppsala Kammarsolisters fem stråkmusiker givit två sommarkonserter i Konstmuseet, Uppsala slott. Vid onsdagskonserten medverkade dock enbart fyra av dessa: Nils-Erik Sparf, violin, Ulf Larsson, viola, Lars Frykholm, cello, och Staffan
Sjöholm, kontrabas. Den gången hade man i gengäld en gästande pianist som klangtillskott: Bengt-Åke Lundin.
En stråktrio i G-dur av Beethoven fick inleda konserten. I detta relativt tidiga verk kunde visserligen repliker cirkulera mellan violinen, violan och cellon, men den ledande stämman var violinen. Växlande tempi eller spel med abrupta accenter eller andra uttryck för Beethovenskt bister humor spelades alert, lyhört och följ- samt. Man vet från J S Bachs solostycken för stråkinstrument vilken enastående klang ett enda stråkinstrument kan ge, tre tillsammans känns näs-tan orkestralt!

Varierad Forellkvintett
Pianisten Bengt-Åke Lundin tog så ensam över scenen och spelade på flygeln sex preludier av Claude Debussy ur dennes först utgivna samling. Oerhört känslig musik när det gäller klangbalans, spel- och anslags-teknik. Likaså att forma helhetsuppbyggnad, dynamiskt och karaktärsmässigt av varje enskilt stycke när de skiljer sig så markant åt. Till och med det lekfullt pampiga sista preludiet spelade Lundin med avvägd tyngd, pregnans och briljans som en enmansorkester.
De fyra stråkmusikerna och pianisten förenade sig så till dagens konsertfinal, Franz Schuberts bekanta pianokvintett A-dur, kallad Forellkvintetten. Nu hade flygelns lock fällts ner, tack för det, men ändå var klangbalansen alltför ofta till stråkarnas (violin, viola, cello och kontrabas) nackdel. Annars innehöll musiken alla Schuberts trick med drastiska dur-/mollskiften och modulationer. I fjärde satsen, som innehåller Schuberts egen melodi om Forellen i variationsform, bollades såväl melodin som dess variationer mellan pianot och enskilda stråkstämmor liksom de snirkliga ornamenten omkring. Forellen gör även små glada skutt i sista satsen, även om något skutt måste ha uteblivit till musikernas och publikens häpnad.
En spelskicklig och musikalisk porträttbild annars av tidigt 1800-tal.

Smärtsamt berörande
På torsdagen spelade enbart stråkinstrument, och nu alla fem musiker eftersom Joakim Wendel tillkommit på 2:a violin. Första konsertverket, Mozarts bekanta serenad Eine kleine Nachtmusik, är ju skriven i fem stråkstämmor och kan spelas antingen av stråkkvintett eller stråkorkester. Här var det givetvis kvintettversionen som gällde, den jag personligen föredrar. Med små "egna" fraseringar och lätt, luftigt spel gavs musiken extra tyngd.
Båda konsertdagarnas mest smärtsamt berörande verk spelades sedan, Dmitrij Sjostakovitjs Kammarsymfoni i c-moll (ursprungligen stråkkvartett, här ominstrumenterad). Oerhört känslostark musik i bågform med de fem satserna sammanfogade till en enda. Musikens smärtuttryck fanns också i tonsättarens egen ofta återkommande "tonsignatur" D- Ess- C- H , bollad stämmorna emellan.
Kongenialt spelad.

Pastoralt idylliskt
Det fanns säkert en tanke att avrunda båda sommarkonserterna med något pastoralskt idylliskt. Första dagen spelades Schubert, andra dagen Elfrida Andrées Sommarminnen från Bjurslätt i d-moll. Det var sannerligen inget fel på Andrées musik, inte heller på
utförandet, och nog fanns idyll i rikt mått i tredje satsen. Men det kan inte hjälpas, efter känslokonfrontationen i Sjostakovitjs musik kändes dessa Sommarminnen lite avslagna, trots en sommarhet konsertsal.
Lite spänstig Mozartmusik som extranummer kändes nästan som en befrielse.