BJ&OUML;RN G STENBERG: Originell fransk musik

Sommaren efter att jag tog studenten i mitten av 70-talet liftade jag till Frankrike enbart för att få tag i fler av den franska gruppen Magmas album. Resan kröntes med framgång och ett antal flera superba lp bärgades hem.

Gruppen kom väl aldrig att bli speciellt stor i vårt land. Det är ett kärt återhörande nu när den samlade produktionen kommit i en cd-box. Tio album, från inledande Kobaïa till Archiw I & II, visar en högst originell konstellation ledd av trummisen Christian Vander, en man besatt av John Coltrane. Musiken, ett slags jazzfusion med operakrydda, med sång på ett eget påhittat språk, var i hög grad hypnotisk. Känslan av magisk ritual var stor. Medlemmarna, särskilt Vander själv, var också samtliga mycket skickliga musiker. Jag lovar, det har sällan hörts något som Magma, en glödande mittpunkt likt sitt namn.

Vi håller oss kvar i den latinska jazzkulturen, fast nutida och av ett helt annat slag. Trots att han är italienare är trumpetaren Enrico Rava mest influerad av den svala och coola jazzen. Tillsammans med tre amerikanska musiker, däribland Paul Motian, spelar han med sin huspianist Stefano Bollani. Som det allra mesta som ECM ger ut är det ett lika personligt som vackert ljudlandskap musikerna vandrar runt i, ett kontemplativt rum för ensam eftertänksamhet.
Det meditativa går igen också på nästa album från ECM, gruppen Cyminologys album Asney. Bandet leds av den iranska sångerskan Cymin Samawatie som skriver texterna, på persiska och även sjunger gamla sufiska sånger. De spelar långsamt, med hängande klanger. Tillsammans med hennes speciella röst skapar det en drömsk effekt som snabbt blir vanebildande.

Behöver man vakna så är det bara att byta till danska Ibrahim Electric. Deras nya album Brothers of Uthopia här helgalet härligt anarkistiskt, punkjazz parad med tradition. Med klassisk hammondtriosättning visar de att den ingalunda spelat ut sin roll. Humor, energi och spelskicklighet är alltid en vinnare.
Även om humorn inte är den mest framträdande sidan hos Herbie Hancock finns den där tydligt i de ibland underfundiga titlarna. Här får han en hyllningsskiva där fyra amerikanska elitmusiker spelar hans musik. Med trummisen Lenny White har han själv spelat i olika sammanhang, inte minst på Miles Davis Bitches Brew. Basisten Buster Williams, pianisten George Cooligan samt saxofonisten Steve Wilson borgar för kvalitetsspel. Inspelningen är gjord enligt skivbolaget Cheskys filosofi: inga överdubbningar, inga kompressorer, inget flerspårsinspelning samt små mixerbord. Och det låter riktigt, riktigt bra.
Från Hancock är inte steget långt till Chick Corea och då är det inte långt till dennes duettpartner Hiromi Uehara, den talangfulla japanska pianisten. Med sin egen kvartett är hon giftigt bra och fylld av spelglädje. Tyvärr är bara ett spår av hennes eget komponerande, musiken i övrigt är lånad från stora namn som Gershwin, Rodgers, Hammerstein och - Debussy, ännu en i trenden att ta till vara komponisten i jazzsammanhang.

Några som håller traditionen vid liv är också Stockholm Swing All Stars, ett gäng unga men namnkunniga musikanter som vet hur man får det att svänga. Trumpetaren Karl Olandersson & Co tillhör den kommande Sverige-eliten i många sammanhang och de vet även hur stigen från Ellington ska hållas fri från ogräs. Swing and bop 'til ya drop!

Björn G Stenberg: Originell fransk musik

KRÖNIKA JAZZ. Gruppen Magma kom aldrig att bli speciellt stor i vårt land. Det är ett kärt återhörande när den samlade produktionen kommit i en cd-box, skriver Björn G Stenberg.

Bj&ouml;rn G Stenberg: Originell fransk musik

KRÖNIKA JAZZ. Gruppen Magma kom aldrig att bli speciellt stor i vårt land. Det är ett kärt återhörande när den samlade produktionen kommit i en cd-box, skriver Björn G Stenberg.

Björn G Stenberg: Originell fransk musik