Ibland när jag tar del av rapporteringen om eurokrisen får jag intrycket av att leva mitt i en dystopisk framtidsskildring. Inte så mycket på grund av händelserna som av orden.
Bankunion, euroobligationer, stabiliseringsfond, transfereringsunion... Det är ord man aldrig hade hört för något år sedan och som plötsligt dyker upp här och var. Inom dystopisk litteratur är detta en välanvänd metod: att smyga in obekanta begrepp som medför förfrämligande och osäkerhet.
Att ord är makt vet vi, även om frågan om huruvida det är orden som formar verkligheten eller tvärtom är föremål för ständig diskussion. I den klassiska framtidsskildringen 1984 (publicerad 1949) utvecklar författaren George Orwell rentav ett nytt språk: nyspråket. I den obehagliga framtid som är 1984 har staten medvetet gjort språket fattigare och berövat det på nyanser. Synonymer avskaffas, verb och substantiv blir desamma. Språket blir så simpelt att medborgarna inte längre kan tänka i andra banor än de som gynnar makten.
Med eurokrisen är det lite tvärtom: språket utökas och nyanseras. Risken är i stället att begreppen blir så många och förvirrande att man just därför inte kan föra ett vettigt samtal, vilket väl också gynnar makten (men knappast demokratin).
Ta ordet transfereringsunion till exempel. Ja, transfereringsunion. (Senast såg jag det på Expressens kultursida 13/9.) För det första är det så konstigt att det är skrämmande. Att tänka sig att man lever i en Transfereringsunion ger ungefär samma rysningar som Universalstaten i Karin Boyes framtidsroman Kallocain. För det andra är ordet bedrägligt. Det är så komplicerat att det ger intryck av att ha en precis innebörd, men i själva verket är det högst oklart.
Man kan förstås gissa: att det handlar om en union med fler och mer omfattande omfördelningar av resurser. Och att dessa överföringar framför allt går från norr till söder. Men när begreppet används förstår man sällan mer exakt vad som avses. Faktum är ju att EU sedan länge är en transfereringsunion på så vis att den fördelar pengar från rikare till fattigare regioner. Möjligen är det nya begreppets främsta funktion att ge den gamla situationen en ny, negativ klang.
Ännu lurigare är ordet eftersom vi inte vet om det egentligen existerar. Det finns varken i Nationalencyklopedin eller på Wikipedia, fastän det har förekommit i flera stora dagstidningar (dock aldrig i UNT, om man får tro vårt artikelarkiv!). Kanske är det bara en felaktig översättning. Det verkar vara ett importord från den EU-kritiska debatten i Tyskland och Storbritannien. Kanske borde det egentligen heta överföringsunion, som också förekommer. Eller transfer union, som det heter på engelska och som även har använts här.
På onsdag 26 september infaller den årliga Europeiska språkdagen och språk ska lyftas fram som något ”viktigt, intressant och roligt”. Det är förstås bra. Men denna dag, en enda av årets 365 och som vanligtvis föregås helt obemärkt, får mig framför allt att tänka på hur lite som faktiskt görs för att öka den mellanspråkliga förståelsen i Europa.
I sitt tal om ”Tillståndet i unionen” i förra veckan sade EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso att han skulle ”välkomna utvecklingen av ett ’europeiskt offentligt rum’, där Europafrågor diskuteras och debatteras ur ett europeiskt perspektiv”. Jo, vem skulle inte välkomna det? Antalet gånger en allmäneuropeisk debatt har efterlysts är oräkneliga.
Optimistiskt sett har eurokrisen i någon mening medfört en sådan debatt. Pessimistiskt sett har den blottlagt hur svårt det fortfarande är att kommunicera mellan språk och kulturer i Europa. Vad gör man för att bättra på den kommunikationen? För att vi ska kunna debattera med gemensamma, förståeliga begrepp? Vad kan och bör man göra? Jag vet inte. Men om det hade skrivits och talats bara en bråkdel så mycket om den frågan som om den om en bankunion skulle vi kanske ha kommit en bit närmare svaret. I Europa i dag verkar dock finansiella frågor anses betydligt viktigare än medborgerliga och humanistiska.
Det gör mig sorgsen. Och ja, lite rädd.
Europeiska språkdagen firas i Uppsala bland annat med föreläsningar på Stadsbiblioteket. Bland annat ska Christina Helder berätta om ”Den sanna historien om Pippi Långstrumps franska halvsyster”.