Oraffinerad energi i grabbig lågbudget

Liksom den handlar Hata Göteborg om ett grabbgäng runt tjugo som bor hos föräldrarna, det är den sista sommaren och de manliga kompisritualerna ges större vikt än den stora kärleken.
De två filmerna till och med badar i samma hav.

Men skillnaderna är ändå fler än likheterna. Om Farväl Falkenberg är en drömsk gymnasiepoet som läst för mycket Baudelaire är Hata Göteborg en arbetslös, nyutbildad murarlärling som skulle kunna sparka "Falkenberg" härifrån till Dramatiska institutet.

Filmen kretsar kring några kompisar som hålls samman av sin uppväxt, av sin kärlek till våld, fotboll och danskt öl och av ledaren Mitander (Nic Schröder från Nic and the Family och Sommarlovsmorgon). Berättaren, Johan (Andreas Karoliussen), är som en vilsen planet som hålls fast av det svarta hål som är Mitander. Men så kommer en riktig sol in i deras galax, kusinen Isak från Göteborg, som står för allt glatt och okomplicerat som Mitander föraktar. Och det blir som Johan säger redan i den första scenen: "Vårt gäng splittrades på en vecka".

Drivmedlet i Hata Göteborg är en enkel, oraffinerad energi som verkar vara direktkopplad in i venerna på Nic Schröder. Hans spel är så explosivt (och övertygande) att han stjäl syret från resten av ensemblen; det är bara Alexander Stocks (Isak) som orkar stå emot.

Men ska du bara se en grabbig lågbudgetdebut från den svenska västkusten i år bör du definitivt välja Hata Göteborg. För adrenalinet, för den svarta humorn, för skildringen av arbetarklassens sista hjältar som hånas av akademikerna i The Smiths-tröjor och för vilka en somrig cykeltur med "estettjejerna" är en sociologisk utflykt till en annan värld.

Oraffinerad energi i grabbig lågbudget

Hata Göteborg är den sortens lågbudgetfilm där den cateringansvariga har samma efternamn som regissören.Den har redan jämförts med Fucking Åmål, men den film med kommuntitel som ligger ännu närmare är Farväl Falkenberg, skriver Erik Helmersson.