Först infinner sig en känsla av att ”Pale communion” är överarbetad och utan flyt. Men i slutändan frammanas ett konstverk som är en fullskalig drabbning när man väl kan ta in allt. Det tar tid för både hjärna och hjärta att förstå att alla dessa beståndsdelar – äldsta möjliga Genesis, italiensk skräcksymf, Crosby Stills & Nash och Opeths egna mest melodiska arv – verkligen kan dela blodomlopp. De två avslutande styckena tillhör det bästa det forna metalbandet gjort och bär på en så naturlig storslagenhet att man blir alldeles rörd.
Bästa spår: Voice of treason