Iggy Pop var där...
...liksom Slipknot.
Under lördagen anordnades också ett nakenlopp i festivalområdets leriga terräng.
Redan när festivalen öppnade på torsdagens eftermiddag var marken lervälling. Även om vädret var okej resten av festivalen kom det varje dag någon skur som gjorde att leran inte torkade. Och solsken är en klen tröst för den som har sitt tält i en vattenpöl. Däremot var det en trevlig överraskning att marken i fållorna framför den största scenen stenbelagts.
En annan nyhet var vagnarna som sålde nyplockade ärtskidor. Storsäljaren inne i Roskilde stad var annars gummistövlar. Sådana och uppvikta byxor utgjorde årets festivalmode.
Fatboy Slim överst
De 75 000 biljetterna var slutsålda, men musikaliskt var 2004 ett mellanår, och de riktigt stora upplevelserna saknades. Efter att David Bowie ställt in stod festivalen plötsligt utan toppnamn. Fatboy Slim hamnade överst på affischerna och många av de andra banden - bland andra Pixies, Morrissey, Franz Ferdinand och Von Bondies ? uppträdde även på Hultsfred eller Accelerator. Slipknot var en dålig ersättare för dem som ville se David Bowie, men det maskbärande bandet var betydligt bättre här ? framför allt ljudmässigt ? än när de nyligen öppnade för Metallica.
Tuareg-kvinnor
Överhuvudtaget var det mycket metal på den största scenen, med torsdagens toppnamn Korn och senare Meshuggah och Morbid Angel. Att så förhållandevis små band placeras där säger en del om hur svårt festivalen har haft att hitta rätt artister. Bland felplaceringararna fanns N.E.R.D. som tydligen var väldigt bra -
men som drog så mycket folk till Arena att många inte fick plats. En besvikelse var att Lady Saw ställde in.
Som så ofta i Roskilde var det den udda musiken som gladde mest. I år hittade jag en favorit i tuareg-kvinnorna Tartit som var en del i det tre timmar långa ökenbluespaketet på Ballroom, men bäst var framträdandet av den kungliga danska operan.
Amparanoia
Ballroom, fredag
Jag erkänner. Jag fuskade och spanade in en låt med Meshuggah (som gjorde så bra ifrån sig som ett så brutalt band kan göra på orange scen på eftermiddagen) och en låt med Jesse Sykes (vars spröda country hade svårt att nå fram) innan jag installerade mig framför Amparanoia. Sångerskan Amparo Mercedes Sanchez körde stenhårt på det spanska, och fick åskådarna att jubla och dansa. Det är fascinerande att se folk dansa salsasteg med gummistövlar. Amparanoia är på väg mot ett genombrott, och har bland annat jobbat med Calexico, men deras varierade latinomusik ? percussionisten ser ut att vara hämtad direkt från Buena Vista Social Club ? med inslag även av reggae, rock och hip hop är av det slaget som når fram även till den som inte är bekant med bandet sedan tidigare. Befriande.
Den kongelige opera
Arena, lördag
Ett vågspel som blev festivalens höjdpunkt. Finkulturen möter rockpubliken, med ett resultat över all förväntan. De fem solisterna, Tivolis symfoniorkester och den 60 personer starka kören gör ett mäktigt intryck. Även om tältscener inte är kända för sin akustik så låter det alldeles utmärkt. Det märks att publiken inte är van ? ibland kommer applåderna mitt i sången och överröstar ? men alla är entusiastiska och artisterna är synbart glada över mottagandet. Mot slutet börjar de släppa loss och skämta. Musiken är välkänd, bland annat av Wagner, Verdi, Puccini och Rossini, och även om O sole mio inte är äkta opera är det ett tillfälle för tenoren att briljera.
Jag hoppas att det här blir ett återkommande arrangemang ? det finns ju gott om klassiska hits att välja bland.
Dropkick Murphys
Arena, torsdag
Det är kul att se punk på en sådan här stor arena (fast första gången jag såg Dropkick var hela lokalen ungefär lika stor som scenen är nu) men samtidigt är det för stort för att riktigt göra sig. När jag står långt fram låter det ruskigt illa, men längre bak låter det bra. Förvirrande. Men både band och publik verkar glada.
Boston-gruppen tillhör mina punkfavoriter, men även om deras irländskinspirerade musik får det att spritta blir den också något enahanda i längden. Det händer aldrig något oväntat, inte ens fastän de har med sig en säckpipespelande gubbe i kilt. Emellanåt blir det också lite för mysigt. Gubbpunkigt.
Avril Lavigne
Arena, fredag
Jag såg på fullt allvar fram emot att se Avril. Det var något som vållade märkliga reaktioner hos många. Men alla kan ju inte vara Joni Mitchell eller Morrissey.
Låtarna från nya skivan dominerar, men det är hitsen Sk8er boi, I?m with you och Complicated som är bäst. Det poppiga är roligast, men det rockiga får något större utrymme. Den unga kanadensiskan är säker när hon frontar sitt band ? det märks att det är en enhet, inga stela studiogossar som hos Joss Stone ? och det låter bra. Men det märks också att hon ännu inte är helt färdigvuxen. Mellansnacket är knapert och hon har fortfarande mer charm än pondus.
Men om man tar Avril för det hon är ? bland annat ett alternativ till Britney ? så var det en mycket trevlig konsert.
Iggy & The Stooges
Orange scen, lördag
På förhand handlar det mer om en kultkonsert än ett namn som kan toppa en festival. Även efteråt tycker jag samma sak. Välkända I wanna be your dog spelas två gånger och 1969 är kul men under No fun kommer ett av de värsta regnen på festivalen ? och även om låten är en höjdpunkt så gör vädret helhetsupplevelsen till allt annat än rolig.
Iggy själv är glad och i verkligt god form, men hans band, som mest känns som ett kompband, består av trygga gubbar som inte glöder särskilt mycket. Och allvarligt talat, hur kul är det att se gammal man nästan tappa byxorna eller klättra upp och jucka på en förstärkare? Gränsen mellan fräckt och fånigt är hårfin i rock 'n' roll-världen, men Iggy & The Stooges klarar sig med äran i behåll.
Lali Puna
Pavillion, lördag
Det är inte lätt att nå fram bland alla band på en festival, särskilt inte efter ett par dagar när besökarna börjar bli matta. Lali Puna är inte heller det mest visuella man kan se. Gitarristen Markus Acher tittar inte åskådarna i ögonen en enda gång, och Valerie Trebeljahr hindras från att släppa loss av att hon är fastlåst vid keyboard och mikrofon. Medlemmarna själva vaggas in i musikens ibland hypnotiska stämningar, många i publiken fångas också men alla lyckas inte fastna. Men tyskarnas musikaliska möte mellan electronica och alternativpop är skönt, och kommer förmodligen att funka utmärkt på Accelerator.