Ulf Gustavsson: Operapärlor med Ernman

Här är hon den folkliga artisten som lyckats överbrygga skranken mellan opera och populärmusik, med återkommande sommarkonserter på Dalhalla och som melodifestivalvinnare med La Voix.

Detta innebär också att hon på ett föredömligt sätt lyckats bredda intresset för den klassiska musiken, vilket hennes skivframgångar vittnar om. Malena Ernman har bidragit till att göra operarepertoaren mer ”folklig”, samtidigt som hennes höga kvalitetsnivå och alltid så distinkta mezzo vittnar om en obruten artistisk integritet. Nu ger hon ut en cd som nästan helt ägnas de klassiska operapärlorna, sånär som några folkliga svenska melodier och en medföljande bonussingel med en ny låt av Fredrik Kempe som skrev La Voix.  

Återigen slås man av dynamiken, böjligheten, den rent sensuella mjukheten i hennes stämma, så långt från alla stålblanka, metalliska divamanér man kan komma. Hon tolkar slitna dängor som Bizets Habanera och Mozarts Nattens drottning med varm och levande röst, i direkt tilltal till lyssnaren. Hon gör Porgy and Bess-klassikern Summertime med en pyrande passion som bär spår av blues och gospel, och bjuder på smakprov ur Hoffmans äventyr i sällskap med Anne Sofie von Otter.

Gustaf Sjökvist ger med sin kammarkör och Stockholm Sinfonietta en varsam inramning till Ernmans mezzo. Men i avslutande Dalvisan är det Ernman själv som gör alla stämmorna a capella som en ålderdomlig folklig koral. Mäktigt!
Gustaf Sjökvists kammarkör återfinns också på cd:n I vår tid, i körserien The Swedish Choral Society. Repertoaren är mestadels nutida men blandad, alltifrån en Mahler-bearbetning till musik av Nils Lindberg, Arvo Pärt, Karl-Erik Welin och Sven-David Sandström. Ett gott tillfälle att njuta av den transparenta, delikata stämväv och organiskt samtrimmade dynamik som kören under Gustav Sjökvists ledning uppbringar med en modern repertoar - även om själva repertoarblandningen känns lite spretig. Men blandningen fyller sin funktion i en körsångsdokumentation som denna. Ett 50-tal cd är det tänkt att bli. Mer svensk körklang på cd:n What is life, med Stockholmskören Voces Nordicae i Lone Larsens ledning. Mycket av innehållet har specialskrivits för kören och har en stark scenisk eller illustrativ karaktär - ett slags fantasieggande, vokal performance-konst som tänjer på körsjungandets gränser, så också i Eric Whitacres madrigalopera Leonardo dreams of his flying machine som inleder cd:n.

Mångsidige Paul Hillier leder Theatre of voices i en serie djärva vokalverk som går ett steg längre, på cd:n Stories. Här finns Paul Cages repetitiva Once upon a time som kan beskrivas som en serie naturalistiska, långsamt föränderliga vokalloopar, långt innan digitaltekniken slagit igenom, samt en hel del annan röstkakafoni som inspirerats av Cage, med talade inslag som mer handlar om klanglig effekt än innehåll. Utmanande för öronen, men kanske också enerverande på sina håll.