”Något för alla”, står det på skyltarna inne på Akademibokhandeln i Gränby. Det gäller inte för den som vill ha lyrik – om man inte vidgar begreppet till att rymma böcker av typen Bli lycklig, Affärsvärldens bästa citat och Paulo Coelhos Visdom, kalender 2011.
Någon hylla för lyrik finns inte.
– Det säljer helt enkelt inte, förklarar butikschefen Kaj Eklund som själv inte läst lyrik de senaste trettio åren.
Inga Nilsson däremot, som letar en present åt sitt tonåriga barnbarn, saknar hyllan.
– Det är synd om poesin ska försvinna helt från butikerna. Visst kan man hitta det på internet, men jag vill kunna känna på böckerna innan jag köper dem.
På Akademibokhandeln LundeQ kan hon fortfarande hitta diktböcker, om än i begränsad omfattning. Enligt måttbandet har de tilldelats tre och en halv meter hyllplats – att jämföra med kokböckerna som breder ut sina färgglada ryggar över trettio meter.
Utbudet är ungefär detsamma på Celsiusbokhandeln och Akademibokhandeln.
Lämnar man boklådorna för att titta in på Uppsala stadsbibliotek bekräftas bilden av en litterär genre i motvind. Enligt statistiken för alla skönlitterära vuxenböcker som lånats ut på biblioteket i år, står lyriken för mindre än fem procent.
Är det därför endast en poet inbjudits till de återkommande författarfredagarna?
– Det är svårt att hitta breda och folkliga poeter. Författarna som kommer hit måste vara sådana som människor känner till, förklarar Mimmi Forsblad, en av de ansvariga för Författarfredag.
Berättelsen om poesins förestående död har upprepats så ofta de senaste åren att uppgifterna inte lär göra någon förvånad. De stora förlagen drar ned på utgivningen och det som ändå publiceras säljer för det mesta mycket lite. Det verkar helt enkelt som att intresset för den drygt 2 500 år gamla genren är svagt i vårt land.
Uppsala är inget undantag. Poeten och prosaisten Krister Gustavsson menar till och med att det är sämre här än i andra städer.
– Jämför med till exempel Stockholm. Där kan man fortfarande få publik till återkommande ”gammaldags” poesiuppläsningar på ett café eller en krog.
För ett par år sedan försökte han tillsammans med en annan poet, Lars Häger, göra detsamma här i Uppsala. Publiken uteblev.
Anna-Lena Åberg, ansvarig för skrivarlinjen på Wiks folkhögskola utanför Uppsala, tror att problemet är att det finns för få unga poeter.
– Det är som att det saknas en generation. Vi har ett gäng äldre poeter, men de unga har vänt sig till poetry slam-rörelsen.
Den som är på jakt efter poesin i Uppsala stöter förr eller senare på poetry slam – en tävlingsform i estradpoesi där det gäller att på tre minuter vinna juryns gunst. Sedan fenomenet introducerades i Sverige i mitten av 90-talet har det vuxit, och Uppsala är ett starkt fäste. När SM hölls här tidigare i år var Reginateatern fullsatt under finalen.
Vad är det då som gör att poetry slam lockar så mycket människor, såväl poeter och publik?
Sam Kessel, som var med och arrangerade SM och i år själv kvalificerade sig till Uppsalafinalen, har ett möjligt svar.
– Vi lever i ett samhälle med ett övermäktigt informationsflöde. Kanske skapar det ett motstånd mot texten och läsningen. Poetry slam är däremot ett direkt kommunikativt medel.
Har samtidspoesin blivit för otillgänglig? När 00-talet gick mot sitt slut och skulle sammanfattas var de flesta kritiker överens om att det hade varit ett lyckat litterärt decennium, med en vilt experimenterande lyrik i centrum. Det fanns dock farhågor. Jesper Olsson på SvD var en av dem som menade att de avancerade estetiska landvinningarna kan riskera att leda till en ”poesins marginalisering i Kulturen.”
Är det vad vi ser? Har den lyrik som är avsedd att läsas och inte deklameras dömt sig själv till arrest på litteraturvetenskapliga institutioner?
Anna-Lena Åberg tror inte det. Men hon ser en tydlig tendens hos sina skrivarelever.
– Jag kan känna att lyriken inte är lika . . . trendig längre. De elever som kommer hit nu är ovana vid lyrik, de tycker att det är svårt. Kulturen är inte undantagen trender, och just nu blåser vinden åt berättandet och prosan.