Onödigt men sevärt

Om jag var i Daniel Alfredsons kläder, eller för den delen i fotografen Hoyte van Hoytemas, skulle jag nog känna mig väldigt kluven: å ena sidan smickrad, å andra sidan irriterad. Här kommer en amerikan – Matt Reeves som förutom den begåvade monsterfilmen Cloverfield främst regisserat några avsnitt av tv-serien Felicity – och lyfter över ens film från Blackeberg till Los Alamos, men behåller scenlösningar, bildutsnitt, färgsättning och dialog. Vad var det för fel på min film, om du nu ändå gör allt likadant igen? skulle jag fråga.
Visst, det finns värre exempel, Gus van Sants ruta-för-ruta-nyinspelning av Psycho, till exempel. Och exakt likadant är det ju inte; somt är utelämnat, somt är tillagt.

Vore jag John Ajvide Lindqvist skulle jag nog mest vara purken över att den eleganta titeln Låt den rätte komma in (en direktöversättning av titeln på en Morrissey-låt) förenklats till det prosaiska Let me in.
Nu råkar Ajvide Lindqvist vara nöjd med Let me in – och så överraskad av några detaljer från boken som Reeves lyft fram att han såg sig tvungen att skriva en fortsättning (titelnovellen i Låt de gamla drömmarna dö, 2011). Det som inte följde med från romanen till det svenska manus som Ajvide Lindqvist själv skrev har heller inte följt med in i det amerikanska, även om eftertexterna hävdar att Let me in bygger på både manus och roman.

Lika lite som det kändes krystat att låta en vampyr husera i Blackeberg är det krystat att flytta över den till Los Alamos. Den bästa skräcken är alltid den som uppstår mitt i vardagen, och den här amerikanska filmverkligheten är rentav mer välbekant för en svensk publik än miljonprogrammets. Let me in befolkas dessutom av personer som ser helt verkliga ut och har i centrum barn vars agerande är hudnära, sårbart men glödande.

Men Matt Reeves har inte gjort det lätt för sig; det finns knappast något annat sätt att se filmen än i jämförelse med Daniel Alfredsons – och jag har svårt att tänka mig att de två filmerna når olika publik. Let me in är snäppet äckligare och något mindre melankolisk, men den är fortfarande ett stiligt och dovt stämningsbygge, som skräckfilm närmare släkt med Exorcisten än med den äckelskräck som på senare år vandrat in i bioutbudets mittfåra. Blir Let me in stilbildande är vi alla att gratulera. För den är helt klart en sevärd film – bara så väldigt onödig.