Onödig upprepning

Vissa berättelser är alltid aktuella. Dostojevskijs Brott och straff är en av dem. Goldings Flugornas herre en annan. De moraliska och socialdarwinistiska dilemman som skildras är på många sätt de samma som vi ställs inför i frågan om Irakkriget eller tortyren av fångarna i Abu Ghurayb och Guantánamo. Eller Saw-serien. En människas/grupps egenkonstruerade rätt att tortera och ta livet av andra.
Den första Saw-filmen förenade splattergenrens övervåld och blodfetischism med en del av finesserna i den eleganta Cube-trilogin och mästerliga Seven. Därefter har standarden sjunkit stadigt för varje ny film som kommit i serien. Saw V är inget undantag.

Det råder stor proportionell obalans mellan brott och straff i de senare Saw-filmerna. Saw V är dock som film betraktad, liksom de senaste delarna i serien, en onödig upprepning av Saw I. Idéer och bildspråk lånas ogenerat från The Texas Chain Saw Massacre, Hostel och Untraceable. Skådespeleriet och kameraarbetet är sällan bättre än Våra bästa år-nivå. Skräckschablonerna matas outtröttligt ut i varje bildruta och i musiken. Allt är för tydligt.

Vad vi däremot behöver är ett ifrågasättande. Saw V är inte ens i närheten. Filmen är på sin höjd substanslös underhållning. Jag skakar enkelt av mig kusligheterna när jag stiger ut ur salongen. Det är inget bra tecken.

Onödig upprepning

Jag vet inte riktigt vilken tom lucka Saw V fyller. Mord som konst behöver vi knappast mer av i vår redan våldsbesatta löpsedelvardag, tycker Hanif Sabzevari.