Ond bråd filmdöd
Krigsfilmsgenren skapar hjältar och framställer monster. Så har det alltid varit. Men det finns undantag, enligt krigsfilmsintresserade filmkännare Anne Hedén. Bland dem bioaktuella Letters from Iwo Jima.
Den 6 juni 1944: Dagen D. Amerikanska trupper landstiger i Normandie.
Foto: Scanpix
Att det i själva verket finns både skitstövlar och godhjärtade människor på konflikternas alla sidor är svårare att ta till sig. Demoniseringen av fienden är inte bara krigets livsluft utan också det som driver många krigsfilmer framåt.
Därför höjdes det nog ett och ett annat förvånat ögonbryn när den åldrade regissören Clint Eastwood tillkännagav att han skulle följa upp USA-vinklade Flags of our fathers med filmen Letters from Iwo Jima, där samma blodiga konflikt skildras ur de japanska motståndarnas synvinkel.
Filmen har rosats av recensenterna, men också mötts av kritik. Somliga hävdar att den förskönar den japanska militärens handlande under andra världskriget, att den försöker släta över historiska grymheter och överdriva de amerikanska styrkornas aggressioner.
Frågan är dock om det över huvud taget går att göra en krigsfilm utan att mötas av den sortens fördömanden. Att berätta om ett krig innebär nästan alltid att man trampar någon på tårna.
- Om man utgår från ett historiskt material så är man tvungen att göra olika val. När Smithsonian National Air and Space Museum i USA ville göra en utställning som bland annat tog upp atombombningarna över Nagasaki och Hiroshima där de civila japanerna beskrevs som oskyldiga offer för USA:s hämndaktioner, blev det ett ramaskri. När man hotade att dra in anslagen tvingades museet göra en snällare, mer redovisande utställning, berättar Anne Hedén, filmskribent, filmföreläsare och forskare på Södertörns högskola.
Hon menar att de regissörer som försöker gå emot hemmaopinionen och ge alternativa bilder av motståndarsidan kan stöta på problem av rent praktisk natur.
- Det har förekommit att den amerikanska armén har begärt att få läsa manuset innan de har tillhandahållit material till inspelningen, förklarar hon.
Ibland har filmer fungerat som ren rekryteringsreklam för militären. 80-talssuccén Top Gun bidrog till exempel inte bara till att försäljningen av Ray Ban-glasögon sköt i höjden. Den ledde också till att fler ville ta värvning i flygvapnet och marinen.
Det finns dock tecken på att den självförhärligande, patriotiska och endimensionella krigsfilmen har fått ge plats för mer nyansrika skildringar på sistone. I filmen Fiendeland som hade premiär i julhelgen gestaltas tyskar, britter och fransmän som människor, snarare än känslokalla krigsrobotar.
I kommande dvd-släppet Dresden visas också de allierades besinningslösa terrorbombning av den tyska staden, ett illdåd som tidigare sällan har skildrats på film.
Enligt Anne Hedén finns det faktiskt en lång tradition i amerikansk krigsfilm att ge motståndarsidan någon form av respekt, all demonisering till trots.
- USA:s krigsfilmsgenre uppstod ur skildringar av det amerikanska inbördeskriget där det var viktigt att hedra sin motståndare och respektera soldatäran. Även Letters from Iwo Jima har ett försoningstema, troligen därför att Steven Spielberg är medproducent. Jag tror att filmen framför allt har något viktigt att säga Clint Eastwoods egen generation. Han är 77 bast och har gjort så många machofilmer. Nu vågar han experimentera, säger Anne Hedén.
Bilden av den självuppoffrande hjältesoldaten har på senare tid också kompletterats med ett resonemang kring mansbilden i stort.
- Filmerna skildrar ofta en process där den man som inte vågar döda till slut tvingas göra det ändå, och hur han kräks efteråt. På senare tid har filmerna ofta handlat om en manlighet i kris. Frågan som filmerna ställer är: vad är en riktig man? Delvis tror jag att det beror på att man även försöker locka en kvinnlig publik. Tiden då killarna satt i ett enskilt rum och tittade på krigsfilm är förbi, säger Anne Hedén.
Historikern och författaren Peter Englund har sett många historiska drabbningar rekonstrueras på vita duken. Men han har sällan blivit imponerad.
- Krigsfilm är nog den tråkigaste genren av dem alla, näst efter porrfilm. När man har fått ihop ett antal stridsvagnar och flygplan så gäller det att använda dem och då dör det goda berättandet. Efter den första explosionen så vet man att det är en och en halv timmes exploderande kvar. Det blir väldigt repetitivt, menar han.
Även om den ena krigsfilmen ofta är den andra lik så påpekar Peter Englund att det brukar vara en stor skillnad på de propagandistiska filmer som görs under ett pågående krig och de mer eftertänksamma skildringar som dyker upp ett antal år efteråt.
- Det finns en intressant tioårskarens efter ett krig. Det är först då som spelfilmerna om kriget börjar komma. Det krävs en viss distans. Direkt efter andra världskriget, när hela städer hade blåsts bort och världen låg i ruiner, ville man försöka gå vidare, hellre än att gräva i det man nyss hade varit med om, förklarar Peter Englund.
Han menar också att det brukar ta minst tio år innan filmmakarna kan börja beskriva motståndarna som människor.
- Ofta spelar det inte så stor roll vilket krig filmen handlar om, det är snarare tidsaspekten som avgör vilken sorts film det blir. Den första filmatiseringen av Väinö Linnas Okänd soldat kom 1954, tio år efter kriget. Den var bitvis väldigt rolig. På 80-talet gjordes en remake som blev mycket dystrare.
Hur ser den svenska krigsfilmstraditionen ut?- Frågan är om det finns någon sådan tradition över huvud taget. Att vi har så få svenska krigsfilmer beror naturligtvis på att vi inte har samma erfarenheter av krig som många andra länder. Vi hade beredskapsfilmer i stället. Det är ganska talande.
Har du några favoriter bland krigsfilmerna, även om du inte gillar genren i stort?
- Jo, Okänd soldat från 1954 är väldigt bra. Peter Watkins film Culloden som handlar om det sista slaget mot jakobiterna på brittisk mark är suggestiv och lysande filmad. Dessutom gillar jag de 20 första minuterna i Rädda menige Ryan, framför allt det häpnadsväckande ljudet. Jag har rapporterat från några krig och om det är något man lägger märke till i krig så är det ljuden och hur tryckvågen känns. Helst ska man se filmen i en biosalong med riktigt fett ljud. Men efter de första 20 minuterna blir den som vilken annan krigsfilm som helst, ganska ointressant.
Så jobbar vi med nyheter