En mening från Maja Lundgrens roman Mäktig tussilago (2010) sammanfattar vårt samhälles ideal om uppåtgående rörlighet: ”Alla avundas en klassresenär när resan går uppåt”. En annan scen: Mona Sahlins tal i Almedalen i somras. Talet handlar om hennes vision av Sverige, som ett land där klassresor ska vara möjliga och där den sociala rörligheten ska öka. Det är en bild av Sverige som de uppåtgående klassresornas land, en vision om att arbetarklassens barn genom utbildning ska få medelklassyrken. Idealet är att arbetarnas barn ska ges fler möjligheter att välja sina liv, men sällan talas det om att läkarens dotter ska ha möjlighet att bli städerska.
Det är intressant att fundera över vad tanken på den uppåtgående klassresan berättar om samhället. Och vad är det den inte talar om? Det är som att de individuella uppåtgående klassresehistorierna berättar något vi gärna vill höra: att det är möjligt att bryta sig loss från klassamhället.
Begreppet klassresa används oftast för att beskriva en uppåtgående klassresa. Klassresebegreppet har blivit så etablerat för att beskriva uppåtgående social rörlighet att riktningen sällan skrivs ut. I Nationalencyklopedin definieras klassresa som ”socialt avancemang”, och klassresenär som ”person som avancerat socialt”. De uppåtgående klassresorna från arbetarklass till medelklass har kommit att utgöra det här samhällets framgångssaga. Det är den amerikanska drömmen i Sverige. Själva möjligheten lämnar öppet för att det går att förändra sina livsvillkor, för den som bara vill tillräckligt mycket. Den amerikanska antropologen Sherry B Ortner har i sin bok New Jersey Dreaming (2003/2006) skrivit om hur den amerikanska drömmen om att ”lyckas”, genom att göra en uppåtgående klassresa, har bidragit till det som kommit att bli det senkapitalistiska samhällets ideal om uppåtgående rörlighet. Det är ett ideal som osynliggör människor som befinner sig i arbetarklasspositioner, men också ett ideal som krockar med en verklighet där det blir allt svårare att göra uppåtgående klassresor. Den uppåtgående klassresan kan passa in som en del i ett slags kollektiv frigörelse som är knuten till tanken om den svenska nationella självförståelsen, där välfärdsprojektet och jämlikhetstanken är centrala. Det är här den uppåtgående klassresans spänningsfält finns, i den politiska strävan att ge arbetarklassen möjlighet att genom utbildningssystemet göra uppåtgående klassresor, ett projekt som skulle kunna ses som kollektivt, men som snarare har kommit att betraktas som ett individuellt projekt.
Sverige som möjligheternas land passar den politiska retoriken. Men också de skönlitterära skildringarna av uppåtgående klassresor blir läsarsuccéer och kritikerfavoriter, som Torbjörn Flygts Underdog (2001) och Åsa Linderborgs Mig äger ingen (2007). Vad är det som gör att berättelsen om den uppåtgående klassresan är så lockande? Kanske för att den talar om ett Sverige där din klassbakgrund inte behöver avgöra din framtid. Den berättar också om ett land där etnisk diskriminering inte behöver stå i vägen för en uppåtgående klassresa. Det är historier som passar ett samhälle där skillnaderna mellan de som arbetar och de som inte arbetar vidgats, och ett samhälle där hudfärg spelar roll för vilket jobb du får eller om du får något jobb alls.
Men klassresor kan också gå nedåt. Nedåtgående rörlighet kallas ofta ”omvänd klassresa”. Uttrycken ”uppåt” och ”nedåt” synliggör klassamhällets hierarkiska ordning, där några har mer och andra har mindre: pengar, inflytande, makt över sina egna och andras liv. Begreppen är starkt laddade med det som gör klass till ett så omstritt begrepp: själva antagandet om en ojämlik samhällsordning. Det är sällan som de nedåtgående klassresorna finns med, vare sig i forskning, skönlitteratur eller i massmediala skildringar av klassresor.
Utbildningssociologen Mira Öhlin skriver i den nyutkomna antologin En fråga om klass – levnadsförhållanden, livsstil, politik (2010): ”Att som arbetarbarn företa sig en uppåtstigande klassresa är således ett digert arbete. Men vad hände med de nedåtstigande klassresenärerna – varför är det så sällsynt med sådana studier? Om arbetarbarnen som tar sig uppåt talas det mycket, men sällan om de nedåtstigande klassresenärerna.”
Öhlin har rätt i att de nedåtgående resorna sällan uppmärksammas. Desto mer intressant att då se på de få berättelser som faktiskt skrivs. Som Kristian Lundbergs Yarden (2009), där han också visar den uppåtgående klassresans skörhet. Uppväxten med en psykiskt sjuk mamma, ständiga flyttar och inga pengar. I Yarden beskrivs hur barndomsvänner dör, en del har inte ens hunnit bli vuxna. Missbruk, fattigdom. Kristian Lundberg är författaren som, för att klara av sina växande skulder, tvingas bli daglönare i Malmö hamn.
I Lundbergs bok framstår den uppåtgående klassresan som tillfällig, som att den som rört sig uppåt hela tiden lever med risken att falla. Författarliv, bokutgivningar, kultursidor är bara en parentes. Vad är det då som är så farligt med fallet? Jo, vetskapen om varför den uppåtgående klassresan blev en nödvändighet: ”Att tänka också på dem som inte nådde hela vägen fram. Allt bottnar i klass. Den som säger emot ljuger. Katrinelund, Rosengård, Hermodsdal. Den som lyckas fly fångas till slut upp; en av tusen lyckas komma förbi gränserna och döms till att aldrig få känna sig hemma. Är klassresan lycklig? Nej, nästan aldrig. Är resan in mot tillfrisknande lycklig? Nej, nästan aldrig. Varför gör man den då? För att det är oundvikligt. För att alternativet är värre.”
Romanen Yarden handlar om något mer. Om att Lundberg ändå genom sina kontakter lyckas få ett jobb i hamnen. Om att han är svensk. Om att han har en egen bostad. Och han är så gott som ensam om att ha svensk bakgrund bland de timanställda på Yarden, där de lastar om bilar. Bland hans arbetskamrater finns en civilingenjör, en ekonom, en journalist. De har migrerat till Sverige, ingen av dem har fått anställningar här som motsvarar deras utbildning. I boken ger Lundberg flera exempel på hur hans position som svensk ger honom avgörande fördelar. En är kanske att han, trots allt, har möjligheten att ta sig därifrån, att hans nedåtgående klassresa inte blir permanent. Och när Yarden är utgiven får Lundberg Ivar Lo-Johanssons personliga pris, på drygt 300 000 kronor.
Yarden går att läsa som en berättelse om flera av de frågor som också forskningen om nedåtgående klassresor sysslar med: maktstrukturer som klass, etnicitet, kön, problem med att fullfölja skolan, liksom psykisk sjukdom och missbruk. Sociologen Susanne Alm har försökt se vad som spelar roll när det gäller vilka som blir socialt nedåtrörliga. Både yrkesposition och utbildningsnivå spelar roll när Alm definierar nedåtrörlighet. I Social nedåtrörlighet mellan generationer (2008) utgår hon från statistiska data för en grupp personer som är födda 1953, och som går att följa fram till 48 års ålder. Med utgångspunkt i den tidigare forskning som finns prövar hon olika perspektiv som skulle kunna förklara deras nedåtgående rörlighet. Ett perspektiv är ”tillbaka till rötterna”, där nedåtgående rörlighet antas förklaras av en tillfällig uppåtgående rörlighet i generationen före. Det visar sig att kön spelar roll: ”det krävs en starkare familjetradition av högre utbildning och högre yrkespositioner för att flickorna skall bli en del av den och följa i släktens spår, än vad som krävs för pojkarna. Detta kan ses som ett könsspecifikt strukturellt hinder till kvinnors nackdel.”
Alms forskning tar sin utgångspunkt i statistik. Ekonomhistorikern Soheyla Yazdanpanah har i stället intervjuat kvinnor som gjort nedåtgående klassresor efter att de migrerat till Sverige. I avhandlingen Att upprätthålla livet (2008) ingår intervjuer med tjugo lågavlönade ensamstående mödrar; de flesta jobbar inom yrken på Kommunalarbetareförbundets område. Tio av kvinnorna är svenskfödda och majoriteten av dem kommer från arbetarklassen. Tio är iranskfödda och de flesta har medelklassbakgrund. De har även högre utbildningsnivå än de svenskfödda kvinnorna. Yazdanpanah skriver att de iranskfödda kvinnorna delar en erfarenhet av att deras utbildning och arbetslivserfarenhet inte räknas på den svenska arbetsmarknaden.
Tidigare forskning om kvinnors uppåtgående klassresor från arbetarklass till medelklass visar att många av dem inte vill bli identifierade som medelklass utan har kvar starka band till den arbetarklass de kommer ifrån. Yazdanpanah menar att en skillnad är att kvinnorna i hennes studie vill betraktas som medelklass. Genom olika distinktioner, egenskaper och färdigheter signalerar de att de har tillgång till andra resurser än människorna i den arbetarklass där de nu befinner sig. De iranskfödda kvinnorna satsar också på barnen: deras nuvarande position i arbetarklassen ska inte överföras till nästa generation, utan de kämpar för att barnen ska utbilda sig och bli medelklass. Kvinnornas nedåtgående klassresor i Sverige blir på så sätt del i en familjs rörlighet, från medelklass till arbetarklass till medelklass igen.
De flesta kvinnorna som gjort nedåtgående klassresor är iranskfödda men även en svenskfödd kvinna har gjort en nedåtgående klassresa genom det arbetarklassyrke hon nu har. Yazdanpanah visar hur hennes situation skiljer sig från de iranskfödda kvinnornas, genom att hon inte är obekväm med sin position. Hon har tillgång till den svenska medelklassens koder och betraktar sin position i arbetarklassen som tillfällig.
Obehaget inför de nedåtgående klassresorna blir begripligt när man tänker på hur det svenska välfärdssamhället har skapat möjligheter för uppåtgående klassresor. Det vi inte vill tala om är att dessa möjligheter många gånger är villkorade. Att exempelvis erkänna att svenskhet är en tillgång på en arbetsmarknad där etnisk diskriminering är vanlig, är också att erkänna de exkluderingar och inkluderingar som välfärdsstaten bygger på. Eller som Daniel Suhonen, redaktör för SSU:s tidning Tvärdrag, sade i en tv-debatt: ”Alla älskar väl lyckliga historier. Alla älskar vi de här klassresenärerna.” Det är kanske därför de nedåtgående klassresorna så sällan berättas. Vi älskar bara vissa historier om klassresor. De andra berättelserna är det skönare att slippa höra. För de säger något om det här samhället, något som inte är lika lätt att älska.
Lena Sohl är doktorand i sociologi vid Uppsala universitet. Hon skriver på en avhandling med titeln The only way is up? Kvinnors uppåtgående klassresor i Sverige under 1990- och 2000-talen.