I bland drabbas man av de där filmerna som framstår som direkt tagna ur verkliga livet trots att man vet att det är spelfilm. Gunnas Vikenes film Vegas har en styrka som en dokumentär men finlir som ett hårt regisserat drama. Inte minst beror det på närvaron hos de spelande ungdomarna.
Man kan dra paralleller till Uppsalaregissörens Babak Najafis utmärkta Sebbe som kom i våras. Det är något av samma slagkraftiga blandning av ett socialrealistiskt spel på gränsen till utlämnande. Det är samma osentimentala sätt att berätta, vilket gör att man aldrig känner att det gränsar till socialporr eller till beräknande filmgrepp. Det gör att filmerna når hjärtat direkt, utan omväger.
Likaväl som Najafi vågar Vikene vänta ut scenerna även när de är som mest svårsmälta och gripande. Visst kan emellanåt fundera över vilken som är målgruppen till filmen. Det borde inte vara en fråga, det här är en film om norra Europa av idag som det är trots allt vi haft av sociala reformer. Den angår alla och borde engagera alla.
Norska Vegas handlar om utsatta tonåringar - traumatiserade, plågade, sparkade åt sidan. Vi möter Marianne, Thomas och Terje. Marianne straffar ut sig från sina familjeboenden, Thomas misshandlas bort från sitt hem av sin styvfar och Terje orsakar olyckan som blir hans mammas död. De träffas på ungdomshemmet. Under några månader lever de sida vid sida; liksom skyddar varandra med sina egna kroppar mot de övergrepp som bara fortsätter.
Om man upplever filmen som en smocka så är det nog en välbehövlig sådan. Och mitt i all svärtan finns en strimma hopp. Du väljer inte din familj, men med lite tur kan du välja vänner. Drömmarna får ungdomarna kämpa för, liksom alla, även om uppförsbacken är brantare för vissa.
Vegas är en orädd film som vågar beskriva en obehaglig del av nutiden, men som visar på en obändig styrka både i filmens roller och i sättet att göra film. Vikene frossar heller aldrig i eländesdetaljer utan allt känns realistiskt och adekvat.
Gunnas Vikene har också haft både turen och skickligheten att få med precis rätt personer i rollerna. Hur mycket som är deras naturliga begåvning och hur mycket som är regi är förstås svårt att säga. Karoline Stemre, Jørgen Hausberg Nilssen, Sindre Kvalvåg Jacobsen, Helge Jordal och Anders Baasmo får dela äran över att filmen blivit ett så omskakande och gripande konstverk.