Omskakande och värmande konsert

Så var de bara fyra - Uppsala Kammarsolister använde enbart stråkkvartettbesättning vid torsdagskonserten i Alfvénsalen; men oj, vad de fick jobba. En mimare, Dag Andersson, fanns på plats som visuell komplettering. Tre verk framfördes med Schuberts variationssats ur Stråkkvartett 14 d-moll Döden och flickan som navet allt kretsade kring.
Samfunktionen mellan det hörda och sedda blev till en sinnenas kontrapunkt där intrycken kunde vara i kontrast men ändå bilda en sammangjuten, oändligt gripande helhet. I första verket, Thomas Adès sjusatsiga Arcadiana (1994), spelade stråkarna klanger som växlade mellan spänning och vila; extremt låga och höga tonlägen, glissandi och flageoletter, oro utbytt mot vänliga (ironiska?) citat. Enastående vitalt och känsloladdat spelad.

Till detta utförde den på rullskridskor glidande mimaren ablationer vid ett vattenfyllt akvarium (livets vatten?), koketterier, aggressioner, saltomortaler och till sist fall in i avkläddhet, håravklippning och intighet. Under mimarens sista agerande började stråkkvartetten attacca spela Schuberts musik. Denna variationssats behandlar också existensiella begrepp med olika klangfärger och till sist också ett försvinnande slut i intighet. Den utfördes med intensiv ögonkontakt och detaljrikedom som bl a innefattade eleganta fraseringslyft här och var.
Den amerikanske tonsättaren George Crumb komponerade sitt verk Black Angels (Images I) år 1970, en tid då USA skakades såväl internt av morden på kända personligheter som externt av det fasansfulla Vietnamkriget. Verktiteln motsvaras av musikens mörka grundstämning. I tretton sammanfogade satser förväntas de fyra musikerna traktera sina elförstärkta instrument med aggressiva clusters, extrema tonhöjder, flageoletter, glissandi och avsiktliga felintoneringar vid Schubertcitat, bl a. Dessutom skall de talropa, spela på vätskefyllda glas eller tamtam och hantera maraccas vid behov. Suveränt utförd märkligt suggestivt otäck musik var det.
Mimarens akvarium var nu fyllt med rött vatten. Blod? Knappast vin. Han doppade huvudet flera gånger däri, så länge att dödssymboliken blev kväljande tydlig. Hans blöta kropp halkade sedan runt på golvet, han spelade tamtam både med stråke(!) och trumstock och fungerade som servitör av brickor med vätskefyllda glas (olika mängd vätska ger olika tonhöjder). Återigen ett avslut med utplåning och intighet. Musikerna (jag räknar dem alla fem som musiker av högsta klass) åstadkom sålunda en oerhört genomtänkt och berörande konsert av en art jag gärna vill att många fler skall få uppleva.

Omskakande och värmande konsert

Anders Bragsjö ser och hör en suverän, genomtänkt och berörande konsert.