Ömsint kärlek på äldre dar

Förhoppningsvis säger det mer om klichéerna inom filmindustrin än min egen inställning när jag först blir lite besvärad då de äldre personerna i tyska filmen Sjunde himlen på ett tidigt stadium klär av sig och börjar älska. Så vana är vi ju vid att det är fysiska atleter med breda bringor, putande bröst och gymrumpor som utgör kärleksparen i långfilmer, att det blir en överraskning att se en mager gammelmanskropp och en kvinna med hängbröst.
Tro nu inte att det är en sexfilm, nej tvärtom, kärleksakterna är ömsinta och skildrade med både humor och värme. Bara det ovanliga ämnet kärlek mellan äldre ger filmen ett egenvärde.

Ursula Werner är högst trovärdig som Inge, en kvinna i övre 60-årsåldern, som oförberett drabbas av förälskelsen, inte i en ung man utan i 76-årige Karl (Horst Westphal). Det finns dock en tredje part, Werner (Horst Rehberg), som Inge levt med i ett förhållande i 30 år som framställs som ganska gott.
Skildringen av inledande förälskelsen korsar ibland klichéernas ängar med "spring i regn" och "badutflykten", men snart mörknar det över landskapet. Avslöjanden skall göras, uppgörelsen tas plats på köksgolvet och undertryckta känslor och monsterord hoppar ur både garderober och förtvivlade munnar.

Det är nu filmen blir intressant. Huvudpersonen Inges känslor och våndor speglas i hennes fårade ansikte. Maken Werners övergivenhet är likaså övertygande fångad, medan den nye mannen inte får riktigt karaktär, utan framstår mer som en idealfigur.
Historien får en tragisk utveckling, kanske förutsebar, inte nödvändig men trovärdig i ett vardagsdrama som allt för sällan skildras på vita duken.

Ömsint kärlek på äldre dar

Bara det ovanliga ämnet kärlek mellan äldre ger vardagdramat Sjunde himlen ett egenvärde, skriver Gunnar Carlsson.