Omodernt men bra

Det är inte så mycket berättarröstens krackelerande förhållande som ger paralleller till världen på Lasse Lindhs fjärde soloalbum, snarare är det bilden av den lilla fågeln liggande döende darrande i flickvännens hand.
Lasse Lindh är en känslig kille, en som inte väjer för att vara patetisk och vars hela artisteri vilar på ärlighet. Kläm honom lite för hårt och han krossas. Han öppnar skivan så naket att det tar ett tag att montera ned ironifiltren, han sjunger på samma sätt om att bli kär och om att bli sviken, som något som gör fysiskt ont - "en högerkrok och riktigt blod/nu när jag känt kärlek vill jag bara ha mer".

Musikaliskt har Jag tyckte jag var glad ingenting med Niklas Strömstedt att göra. I stället är det Jakob Hellman som spökar i sångmaneren, medan musiken snarast är svensk 90-talsindie på väg att växa upp, ungefär i höjd med Popsicles sista skiva. Det känns knappast modernt, men de gånger Lasse Lindh hittar rätt tonfall kan jag bara slås av hur bra det blir.

Omodernt men bra

POP. Någonting hos Lasse Lindh får mig att tänka på Niklas Strömstedts Sista sommaren, den där outhärdligt sorgliga Svensktoppsballaden som kulminerar i textraden "vi körde på en fågel och begravde den."