Två omaka musiker till erfarenhet och temperament, men som kompletterar varann så formidabelt i en intim konsert som blir antitesen till stjärnan Steve Vais totalshow kvällen innan - med lika mycket musikanteri i båda fallen.
Wadenius och Ernebro blandar jazzstandards med Chet Atkins, folkmelodier och lite eget. Den förres mjuka jazzton på elgitarren och den senares akustiska fingerpickin-spel passar varann som hand i handsken.
De växlar om i huvudmelodin och jag slås av hur subtilt de kompar varann, inga raka grundackord utan harmoniskt genombelyst och rytmiskt klättrande nästan som kontrabas. Och samtidigt med en opretentiös, icke-hävdande hållning som bidrar till att detta möte blir så helgjutet.
Ernebro framstår redan som en komplett gitarrist, med harmoniken, melodiken och rytmiken i sin hand. Ofta på en och samma gång, med ett driv som får fötterna att studsa. Och allt går så lekande lätt, med ett värmländskt leende på läpparna.
Och som en erfaren pendang till detta Wadenius fina jazzlinjer som tycks bli alltmer välsnidade med åren, hans oktavspel och lekfulla scatsång unisont med gitarren i Autumn Leaves. Eller när han låter en bluesig basgång bilda rytmisk grund för en irländsk jig - ett stort musikanteri utan åthävor.
En annan sympatisk musiker är Janne Schaffer som intar festivalscenen före Wadenius. Här med eget band där yngre och erfarna musiker möts, och en repertoar som blickar tillbaka på hans långa karriär.
Schaffers tidiga, popmelodiska fusion - med låtar som Halkans affär - har alltjämt en stor charm, och en hel del av det han spelar är både vackert och melodiskt lättillgängligt, med drag såväl av Mark Knopfler som Hank Marvin. I andra stunder kan Schaffers låtar kännas något ospännande, och den sockrade syntfonden i "Så skimrande" hade jag gärna varit utan.