Om vad som kunde ha blivit

Under en arbetsresa träffar Margot den underskönt vackre Daniel. Kemi i Nobelprisklass uppstår, men hemma väntar den trygga famnen, det fem år gamla äktenskapet med en författare av kycklingkokböcker, och mötet med Daniel slutar vid en blickarnas flirt. De delar dock en taxi hem från flygplatsen, och oj – de är visst nyblivna grannar! En lång och dallrande het sommar väntar i deras förort i Toronto.

Regissören och manusförfattaren Sarah Polley plöjer inte direkt nya fåror i Take this waltz. Frågan som Margot brottas med har vi både sett på vita duken tidigare samt troligen ältat själva – är gräset grönare på andra sidan? Om det är det – kommer det att förbli friskt och fräscht eller kommer det vi lämnat bakom att börja se frodigt ut igen senare? Och om så är fallet – vad gör vi då?

Men även om frågorna som ställs är bekanta, så uppskattar jag verkligen Take this waltz. Den är inte lika blek, uppgiven och smått mästerlig som fjolårets Blue Valentine där Michelle Williams också befann sig i slutfasen av ett krackelerande äktenskap, men Take this waltz utger sig heller inte för att vara den sortens film.

Det här är bitterljuvt med sensommarlånga skuggor och starka färger, mestadels återhållna känslor och stillsamt grubblande om vad som kommer att ske och vad som kunde ha skett. Det är vackert, tänkvärt i stunden men förflyktigas med tiden. Som de flesta flirtar med andra ord.