Femton år efter konstverkets uppförande pågår debatten om Mikael Richters verk ”Apollon och Dafne” med full kraft. Är det inte ganska fantastiskt? Högt över studenternas huvuden på Ekonomikum hänger emaljbilder av mytologiska gestalter, som (när allt fungerar) dras runt i intervall av en kedjekonstruktion.
Men vilket motiv som egentligen möter dessa studenter ligger, som det brukar heta, i betraktarens öga. ”Våldtäktskonst”– ska sådant verkligen hänga på universitetets väggar? I debatten, som även förs i denna tidning, syns en tydlig skiljelinje mellan den politiska blicken och tanken om den rena estetiken.
Tankarna går till debatten kring den danske regissören Lars von Triers och hans plågade kvinnor, inte minst var kanske ”Breaking the waves” (1996) svår att svälja feministiskt. Om det inte vore för att faktiskt det är skillnad på att gestalta och att reproducera. Efter premiären av ”The girl with the dragon tattoo” med dess gruvliga våldtäktsscen skrev DN:s Malin Ullgren om hur sexuellt våld inte sällan blir spekulativ underhållning snarare än skildring av en mörk verklighet: ”När det faktiskt inte är en berättelse om patriarkatet, utan snarare av patriarkatet, från dess mörka hjärta.” (1/18 2012)
Frågan, eller en av många möjliga, blir alltså om bilden av den nakna och springande Dafne är en berättelse om, eller av, det patriarkala.
Och relationen mellan konst och politik tycks högaktuell ur flera aspekter. I det senaste numret av tidskriften 10-tal diskuteras frågan genom en lins färgad av den tyske dramatikern Bertolt Brecht och hans politiska konst – och politiska synder. Bör han avfärdas som den som sålde sig till den hårdföra DDR-regimen, vilket författaren Lars Gustafsson menar? ”Brecht? Ja, herre gud!”
Eller, med Brechts egna ord:
För att inte förlora brödfödan
i tider av ökande förtryck
bestämmer sig somliga för att inte längre säga sanningen
(...)
Den som utan att röra en min
bevittnar blodiga brott ger dem nämligen ett sken av naturlighet. Han betecknar
den fruktansvärda missgärningen som något lika självklart som regnet
och lika omöjligt att hejda som regnet.
(Bertolt Brecht, ”Till dem som rättat sig i ledet”, 1935. Översättning Lars Kleberg)
Alternativet är kanske den generöst överseende blick som filosofen Hannah Arendt anlägger i den essä från 1966 som utgör numrets axel. För första gången publicerad på svenska, och det i sångbar översättning av Annika Ruth Persson.
Fallet Brecht utgör, enligt Arendt, en studie i det vanskliga förhållandet mellan konst och politik, och hon menar att poeter måste tillåtas ett större spelrum för misstag än vanliga dödliga. Diktaren ska dömas efter sin diktning. För ja, verk som ”Galileis liv” (1939) blir knappast mindre upproriskt regimkritiska för att Brecht vid andra tillfällen hyllade vidriga despoter.
I dag använder scenkonstkritiker inte sällan ”plakatteater” som ett underförstått nedsättande epitet; Brecht själv avskydde däremot den opolitiska konsten. Men till slut bet hans kritik av l’art pour l’art honom i svansen. När Brecht återvände till Östtyskland var det huvudsakligen av konstnärliga skäl – regimen gav ju honom en teater, och med regimens goda minne byggde han upp Berliner Ensemble. Det intressanta, menar Arendt, är att när Bertolt Brecht (mot sin egen retorik) lät konst för konstens skull gå först så förlorade han slutligen sin poetiska röst. Och det i mötet med den kommunism han alltid försvarat.
Vad säger oss detta? Jo, att skiljelinjen mellan politik och estetik inte alltid löper så förutsägbart som man kan tro.