Om Karlfeldt, tennsoldater och tv-spel
KRÖNIKA. Under lediga stunder ägnar jag mig åt nöjesläsning. Nu håller jag på med Barbro Gustafssons Tvärgränder till Vintergatan: En bok om diktens Uppsala.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Livet i Uppsala tedde sig dystert för honom. De slantar han hade räckte inte långt. Sitt rum på Götgatan 7 beskrev han i ett brev till sin äldre halvbror August som så kallt att det mest var lämpat att "göra tjänst som iskällare". Han drömde sig bort till hembygden, bergen och skogen.
Jag vill ut ur kvalmet, som hotar mig kväva,
jag vill fara på vingar i månklar natt.
Efter att ha lagt ifrån mig boken bestämmer jag mig för att själv lämna mitt "kvalmiga rum" och bege mig ner till Götgatan för att se mig omkring. Det är kolmörkt ute och en fullmåne lyser klar. Jag sätter mig på bussen och far till stan. Jag går av på Dragabrunnsgatan och tar tillfället i akt att slinka in i en databutik för att köpa ett tv-spel åt mina två pojkar. Något jag ämnat göra länge. Jag väljer ett Stjärnornas krig-spel. Det ska nog hålla dem sysselsatta. Jag rättfärdigar mig med att George Lucas science fiction-miljö förhoppningsvis kommer att stimulera deras inbillningsförmåga.
Götgatan ligger en bit bortanför Linnéskolan. På väg mot ån stöter jag på två gamla vänner som jag inte sett på evigheter. De råkar dessutom vara bröder. Lyckliga av att se varandra efter så lång tid blir vi naturligtvis uppspelta och börjar tala om forna dagars nästan fanatiska intresse för tennsoldater och historiska bataljer.
På 90-talet höll vi till i en källarlokal i Salabackar där vi spelade något som hette Königskrieg. Vi återupplivade de gamla slagen under sjuårskriget 1756-63. Arméer av 15 mm höga tennsoldater placerades på ett bord täckt av en grön duk och små modellkyrkor, broar, bäckar och kvarnar. Jag var preussare och hade till och med en figur av Fredrik den store till häst som jag lagt ner mycket möda på att måla. Vi kallade vår förening vår "Svenska institutet för strategisk analys". När våra föräldrar talade om att vi "lekte med tennsoldater" tog vi det som en grov förolämpning.
Det visar sig att de båda bröderna inte givit upp sin passion. De tillhör numera ett sällskap ägnat åt att fortsätta med dessa ytterst lustfyllda "strategiska analyser". De talade sorgset om att tennsoldatsspelen blivit färre nu för tiden. Datorerna tar över mer och mer.
Skamsen över att själv nyss ha inhandlat ett tv-spel åt mina barn såg jag det som en moralisk skyldighet att ansluta mig till sällskapet. Vi bytte telefonnummer och jag lovade att jag skulle komma nästa gång. Jag hade gått ut för att söka upp Karlfeldt gamla bostad men i stället kommit att finna ett annat stycke levande Uppsalahistoria. Min egen.