Om ett mörkt franskt förflutet

Regissören Marcel Ophüls gav ingen smickrande bild av Frankrike och den franska Vichyregimen i sin fyra timmar långa fantastiska dokumentär, Le Chagrin et la Pitié från 1969. En film som förbjöds i fransk television.
Många filmer har gjorts om andra världskriget, men det talas sällan om Vélodrome d’Hiver-räden den 16 juli 1942 då polis på order av Vichyregimen massarresterade drygt
13 000 parisiska judar. De fördes till den gigantiska sporthallen Vélodrome d’Hiver i Paris och blev där instängda under fruktansvärda sanitära förhållanden i väntan på att skickas vidare till olika läger.

Nu har regissören Gilles Paquet-Brenner skildrat händelsen i sin adaption av Tatiana de Rosnays roman. Och precis som i Roselyne Bosch film om ”Vel d’Hiv”- räden, I gryningens timmar (2010), är det ett barns resa vi får följa.
Paquet-Brenners fokuserar på efterdyningarna av den svarta händelsen i Frankrikes historia och hans berättelse koncentreras till en familjs öde. Det är en välgjord och melodramatiska film där två parallella historier varvas med varandra. I den ena ser vi Kristin Scott Thomas som journalisten Julia Jarmond som fått i uppdrag att skriva en artikel om Vélodrome d’Hiver-räden inför den annalkande 60-årsdagen. I den andra följer vi 10-åriga Sarah Starzynski, spelad av Mélusine Mayance, som gömmer sin lillebror i en garderob när familjen tvingas till velodromen 16 juli.

Förvisso är det något viktigt som Paquet-Brenner har att berätta och han angriper ämnet med full respekt, om än något långdraget och eftertänksamt. Allvaret kläs också ofta i en lite för präktig dräkt och det vilar, trots studien av det grymma och inhumana bortom all förståelse, något romantiskt över Paquet-Brenners gestaltning.