Det är hög ljudvolym innanför dörren på Uppsala konstmuseum, där vi tillsammans med en sjundeklass från Eriksbergsskolan ska ta del av premiärvisningen av Längta hem. Men stojet tystnar plötsligt när det dyker upp två figurer med bruna, knöliga masker för ansiktet och gälla röster. Det är Pulcinella och Brighella som ska vägleda oss genom föreställningen. De rättframma figurerna för oss snabbt in i berättelsen.
Längta hem är en interaktiv föreställning med och av åttondeklassare från Gottsundaskolans dans- och teaterklasser. Eleverna har bland annat utgått från målningen Flickan, gjord av Uppsalakonstnären Nito Vega och sedan skrivit föreställningen och utvecklat de olika karaktärerna tillsammans med teaterläraren Nanna Castillo.
På konstmuseet följer vi med Pulcinella och Brighella genom de olika rummen där olika scener spelas upp. Alla handlar om längtan i någon form. Längtan efter att få vara sig själv eller efter att vara någon annan. Längtan efter att få vara barn och bli ompysslad av sin mamma eller efter att vara vuxen och bestämma allt själv.
”Vuxna behandlar barn som flyttkartonger, jag vet inte ens var jag är”, utbrister en av karaktärerna som kånkar runt på flyttkartonger märkta med texterna mamma och pappa.
”Jag vill bli fri. Men hur blir man det? Jag känner mig så fast här”, säger en annan, som bokstavligen står placerad bakom en ram i ett av rummen. En ram hon kämpar för att våga kliva utanför.
Det märks att de unga skådespelarna har utgått en hel del från sig själva. Det finns mycket känslor med under föreställningen och replikerna känns naturliga och äkta – likaså skratten och tårarna. Som publik dras man snabbt med i berättelsen som pågår runt omkring oss och det är lätt att känna igen sig. För oavsett om man är barn eller vuxen längtar vi alla efter något, även om man inte alltid vet vad det är.