Olle Ljungström: Från Reeperbahn till Afghanistan

- I bästa fall finns det någon kraft i de här låtarna och den kan man komma lite närmare så här. Vi utvecklar dem... känslomässigt är man väl tvungen att säga. När man skalar av allt märker man vad som är låtens DNA-kod. Det finns inget egenvärde i det, men det är kul, säger Olle Ljungström.
Live har han många musikaliska ansikten; oftast spelar han med rockband, men han har uppträtt akustiskt och även med stråkkvartett. På en direkt fråga gissar han att man kan spela en låt på trehundrafyrtioåtta tusen olika sätt.
- Det är rätt svårt att svara seriöst på det. Ibland kommer man på att det vore roligt att göra en låt med stråkkvartett. Det finns ingen anledning att säga att jag aldrig kommer sluta söka eller att jag är en sökande själ (sagt med kulturradiotonfall), men har man privilegiet att kunna göra olika saker så... I och för sig, varför inte åka till Kanarieöarna varje år när man nu vet att det är sol där...

Heinz Liljedahl och Olle Ljungström har hängt ihop sedan tiden med Reeperbahn under 1980-talets första år.
- Vi är som vore vi bröder, säger Olle Ljungström och fnissar.
Heinz Liljedahl gör oftast det mesta av musiken och Olle Ljungström har synpunkter på den ("det är inte så konstigt eftersom det är jag som ska stå för den utåt sedan"). Olle Ljungström skriver texterna och Heinz Liljedahl har synpunkter på dem. De senaste åren har duon också rent konkret suttit tillsammans och skrivit både text och musik. Medialt har Heinz Liljedahl hela tiden stått i skuggan.
- Jag tycker att han får för lite uppmärksamhet ibland, men han har varit väldigt nöjd med det. Jag var oroad att det skulle bli en anledning till rivalitet, men i slutändan blir hans konstnärliga inflytande inte förbisett mer än att jag är apan och han står i bakgrunden.
Olle Ljungström svamlar inte, men han pratar ofta i halva meningar, hoppar fram och tillbaka i tankarna. Samtidigt är han noggrann med vilka ord han använder, under intervjuns första minuter hinner han avbryta sig två gånger med "äh, det här är bara floskler" och "fan, vad lätt det är att svamla". När han sagt att det är fantastiskt att kunna prata med publiken utan att använda mikrofonen preciserar han sig genast med att det är "hårresande skojigt".
Hans texter handlar ofta om kärlek och alienation, men också där undviker han de utslitna fraserna. I stället vänder han på orden i fyndiga formuleringar. I Nåt för dom som väntar från 1998:

Mitt hjärtas röst
kan nog vara ostämt ibland
instängd i ett bröst
en ambassad som saknar sitt land
men för blommor, hjärtan, ängar, makalösa stränder
föll ensamrätten rätt i Christer Sjögrens händer

Olle Ljungströms första soloalbum gavs ut 1993, samtidigt som Hassan började sändas i radio och året efter de första produktionerna av Killinggänget, där Olle Ljungström också känner några medlemmar. Olle Ljungström kallade sig för ²en tysk indian, en befjädrad german² till tralala-körer man kunde inte vara helt säker på att han inte var lika ironisk som Robert Gustavsson föreställande en tysk fälthare. Ibland har det verkat som om han gömmer sig bakom orden, men själv tycker han inte att han har sysslat med ironi.
- Jag har aldrig haft som ambition att dribbla bort några för att de inte är tillräckligt smarta, det kan man göra tills man är 17-18 år. Ibland kan man välja att göra saker dubbelbottnade, och då kan den som lyssnar välja att se alla bottnar eller så läser man av osäkerhet in att det inte är på allvar. Jag gillar språket och tycker om att formulera något njutbart.
På Olle Ljungströms hemsida finns dikten Nervös:

Nervös - för att ni ska höra vad jag säger - för att ni inte ska höra vad jag säger - för att ni inte ska förstå vad jag säger - för att ni ska förstå - och börja kasta pajer. Nervös. Och lite sugen på paj. Blåbär. Mmm. Ändå nervös.

Nog finns det en ton av ironi där. Olle Ljungström berättar om när han och bandet var i Bollnäs för några år sedan och träffade Bollnäsbor som först trodde att de var kaxiga stockholmare men efter ett tag tyckte att de var riktigt trevliga.
- I själva verket var vi ju livrädda för de här människorna på landet och drog oss undan av ren självbevarelsedrift. Då blev det lätt för dem att tänka "jävla stockholmare". Så där kan det vara, man uppfinner den ironiska generationen och så tror man att alla ska vara förespråkare för den. Det har jag nog råkat ut för.

Inte det minsta ironiskt är filmprojektet The United States of Afghanistan. Sex filmare fick i uppdrag av Lars von Triers produktionsbolag att åka till världens sex farligaste länder. Pål Hollender var en av filmarna, och Olle Ljungström var den första han mötte som inte bara reagerade med att det var vansinnigt. I somras var de i Afghanistan tillsammans med Pål Hollenders lokala livsmedelshandlare Haid Oghabi Sajjadi.
- Någonstans tyckte jag att det inte var klokt, men jag sa att jag ville följa med. Alla har väl någon cowboydröm. Jag skulle inte göra om det. Det kom inte som en överraskning, men visst var det farligt.
Enligt dem som sett filmen spelar filmen på Pål Hollenders och Olle Ljungströms naivitet. De går runt i vita linnekostymer och får tomater kastade på sig, Olle Ljungström körs bort från en offentlig plats när han försöker framföra en av sina låtar. Men filmen lär också visa hur människor dödas av en bomb. Filmen och de övriga fem filmerna i projektet kommer att visas i SVT.