Olika sätt att närma sig en festival
KRÖNIKA. Det finns många sätt att konsumera kortfilmsfestival. Det bästa är naturligtvis att rensa kalendern och försöka se rubbet. Ett annat sätt är att välja en given snackis, i år Mia Engbergs Dirty Diaries.
Sebastian Johans
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ett annat sätt är att välja en given snackis. I år lämpligen regissören och producenten Mia Engbergs Dirty Diaries, där tolv feministiska filmare med stöd från Svenska Filminstitutet har gett sig på den kanske mest problematiska genren av dem alla och skapat var sin porrfilm - inte för att nödvändigtvis rehabilitera och skapa en politiskt korrekt pornografi, men för att åtminstone försöka uttrycka något som inte är dikterat av en patriarkalt förtryckande och heteronormativ blick.
Eller också läser man festivalkatalogen med stor bildningsiver och väljer en fördjupning. Efter fem gånger nittio minuter belgisk kortfilm sitter du med en kunskap som åtminstone kan posera som en expertis du garanterat inte kunde stoltsera med en vecka tidigare. Och om Belgien känns för nära, då är ett knippe filmer från Kirgizistan kanske vad du letar efter.
Personligen föredrar jag att planlöst dyka in i ett filmblock och knappt ha en aning om vad som väntar. Det blir en del pekoral, så klart. Men också en rad överraskningar som jag inte hade en aning om att jag ville se. En favorit så här långt är den sydkoreanska animationen Doong doong doong (i blocket Skuggvärldar), som visar en dröm om trumslagardockor i en estetik som förenar Linus på linjen med den östtyska dockanimationen John Blund. Så här i efterhand kan jag inte begripa hur jag genomlevt över trettio år utan den.
Uppsala Internationella Kortfilmfestival