Vi sitter under vinrankorna på Ola Larsmos uteplats, med utsikt över trädgården. I ena hörnet står ett hemmasnickrat växthus, i det andra vilar den efter 19 år insomnade katten Maya. Kaffet är omsorgsfullt malt och det bjuds på "shortbread", inhandlade på den senaste av författarens många Irlandsresor. Vi delar passionen för den gröna ön. Själv har jag flera gånger varit i Kells utanför Dublin, och Ola Larsmo har sitt andliga hem i lilla byn Dingle.
– Har du inte varit där? Då har du missat något! Det är den vackraste platsen på jorden, äckligt vackert.
Denna gång besökte han också Saint Kilda, som dock tillhör Skottland. En liten stenklump fyra timmar rakt ut i havet, väster om Yttre Hebriderna.
– Folk bodde på ön fram till 1930, sedan blev det omöjligt att leva där. Jag har velat åka dit i 30 år och nu blev det äntligen av. Kanske skriver jag något.
Och Ola Larsmo har uppenbarligen en förkärlek för märkliga platser, de där som folk glömt bort eller inte vill veta av. En plätt som dominerat hans liv de senaste åren är en dalgång i St Paul, Minnesota. I dag ett lummigt promenadstråk men vid förra sekelskiftet ett av stadens värsta slumområden med fallfärdiga skjul, prostitution, alkoholism och hög barnadödlighet. I Swede Hollow, eller Svenska Dalen, levde de allra fattigaste migranterna som rest över Atlanten för att skapa sig ett bättre liv. Som namnet antyder var de flesta svenskar. Om denna gudsförgätna plats handlar Ola Larsmos nya roman, "Swede Hollow". Och det är en helt annan historia än den om Vilhelm Mobergs välartade bönder.
– Ingen skugga alls över Ville – hans romaner hör till 1900-talets bästa – men Karl-Oskar och Kristina är inte riktigt representativa för den svenska migrationen. De kom dit redan i mitten av 1800-talet, men majoriteten reste först några decennier senare. De som kom mot slutet, personerna som min roman handlar om, var fattiga migranter som inte kände att de hade någon framtid i Sverige.
Och svenskarna var inte alltid de nyktra, driftiga och språkligt bildade nykomlingar vi gärna föreställer oss. I stället fanns bilden av svensken som korkad och obildbar, illaluktande och med konstiga matvanor. Det finns ett berömt citat av en gränsvakt som säger att svensken kan kännas igen på sin speciella lukt: svett, salt, lök, läder och strömming.
– De är de senast ankomna och betraktas därför som konstiga och hamnar längst ner på samhällsstegen. Efter svenskarna kommer italienarna och då tyckte man att svenskarna är ju visserligen lite dumma i huvudet, men de jobbar hårt till skillnad från italienarna. Och sedan kommer polackerna och så fortsätter det. Maskinen matar in nya människor där den som kom senast är sämst.
Ola Larsmo håller upp ett fotografi föreställande några suddiga svartvita ruckel. Tittar man noggrant kan man se hur dassen hänger över ån som snirklar genom dalen och för med sig avfallet till dem som bodde nerströms, de ännu fattigare irländarna. Några få buckliga fotografier, det är vad som finns att tillgå från Swede Hollow – de fattigaste lämnar inga djupa avtryck i historieskrivningen. Mest information har Ola Larsmo hittat i sjukhus- och kyrkoarkiven. Där har han exempelvis fått veta att det i hus nummer 18 bodde en Peter Eriksson som led av en varinfektion i örat. I ett annat hus bodde en Maria Nilsson som hade blodbrist. I arkiven hittade han också folkräkingsprotokoll som berättar att det år 1900 bodde ungefär 1000 svenskar i Swede Hollow. Bredvid deras namn står ett yrke angivet, vanligtvis "laborer" men även en och annan "shoemaker" och "bottlewasher". Kvinnorna är ofta "seamstress", vilket kunde betyda sömmerska men också prostituerad.
– Närmare än så kommer man inte de här människorna. Åtminstone inte dokumentärt. Men det är där skönlitteraturen kan ta vid.
Ola Larsmos första möte med platsen resulterade i ett uppmärksammat reportage i DN 2013. Men att visa nya sidor av den svenska historien är inte alltid populärt.
– Vissa blev vansinnigt arga. Jag smutskastade Karl-Oskar och Kristina, och antydde att svenskar skulle gå att jämföra med dagens invandrare. Hemskt! De erfarenheterna passar så illa in med svensk självbild.
Så varför minnas denna misär, är det inte lika bra att bara glömma?
– Min poäng är att det faktiskt ledde till något. Om man tittar på listorna över folk som bodde där så ser vi att de flesta barnen gick i skolan och två generationer senare så har de tagit sig in i samhället. Jag tror att vi är lite för optimistiska i dag när vi tänker att folk ska vara helt anpassade till det svenska samhället på fem år. Det kanske tar en eller två generationer. Och det kanske det också måste få göra. Det fungerade i USA.
ellinor.skagegard@unt.se