Fristadsförfattaren Rahmans kurs har nyligen resulterat i antologin Ord från ett rum.
Här publicerar vi Uppsalaförfattaren Ola Larsmos introduktion till boken – om vikten av att tala om läsande, och skrivande:
Ordet ”skrivande” får ibland en nästan mytisk klang – som om akten att skriva ned sina intryck och tankar, eller sina fantasier, genast skulle få någon sorts andlig innebörd. Samtidigt hör man ofta ordet ”skrivarkurs” användas litet nedsättande – så kan man till exempel höra talas om ”skrivarkursprosa” som beskrivning på en särskild sorts likriktad, tillkämpad stil.
Det går naturligtvis inte ihop. Jag har aldrig förstått den där kritiken mot skrivarkurser – alla som deltar i en sådan blir inte nödvändigtvis professionella författare, men man lär sig utan tvekan mycket både om vad litteratur är och om hur det egna språket fungerar. För mig handlar det som sker på en ”skrivarkurs” mycket om att förstå hur nära det att läsa ligger det att skriva. Alla som någonsin fått någonting av att läsa vet hur det känns att ”uppslukas” av en bok, hamna i ett flöde, ”ryckas med” av språk och handling. Det finns olika läsarter, som det finns olika spelstilar och tonarter i musiken. Men som författare menar jag att akten av att läsa ligger mycket nära den att skriva. När man kommer in i det egna skrivandet är det på ett känslomässigt plan mycket likt upplevelsen av att ryckas med av en välskriven text. Känslan är åtminstone för mig mycket lik – om man kan tala om en känsla här: just ”uppslukandet” gör ju att man är någon annanstans än just i sitt självreflekterande jag.
Om ”att skriva” och ”att läsa” är mycket liknande tillstånd blir det ju tydligt hur litteraturen är en central del av det mänskliga samhället. Det handlar om att samla erfarenheter man själv egentligen inte kan ha gjort, om att tänka utanför sig själv. Och hur viktigt är det då egentligen inte att varje plats, varje tid, har sina språkliga avtryck – och att en plats har en större grupp av människor som vet något om just detta med att läsa och skriva?
En av mina första erfarenheter som litteraturkritiker (snarare än författare) var att skriva om den färöiska litteraturen. Färöarna är som alla vet ett ösamhälle med ungefär 40 000 invånare, och med sitt eget nordiska språk, färöiskan. Och det är också ett samhälle där litteraturen spelar en viktig roll, från de gamla sagorna (i isländsk mening) till de medeltida kvädena, över en språkligt nationell renässans under sent artonhundratal, fram till mycket framstående författare som William Heinesen och Hedin Brú och vidare till dagens tidskrifter, novellister och romanförfattare. Framför allt är det fascinerande att se hur man inventerar sin egen hemort på dess berättelser, historia, språkliga nyanser, eländen, och möjligheter – och vilken rikedom som ryms på den egna hemorten. Som William Heinesen sa kan Färöarna precis ”som varje plats där en människa för första gången slår upp sina ögon hävda sig vara världens centrum.”
Jag tror han har rätt. Det är därför det är så viktigt att man, om man känner minsta lust, prövar att låta sitt läsande övergå i skrivande – eller söker punkten där de båda sidorna möts. Därför är det viktigt, vad någon än säger, att människor möts på bibliotek och talar om vad det innebär att skriva och läsa, om vilka specialfall av den mänskliga existensen som ryms på den egna platsen. Därför är det så viktigt vad som sker i ett rum på Stadsbiblioteket i Uppsala.