Okontrollerad Courtney Love

Courtney ("Jag är inte en kvinna, jag är en naturkraft") Love är numera intressantare som person än som musiker. En uppdelning man egentligen inte bör göra, men Love får skylla sig själv. Solodebuten America¹s sweetheart är en smått sanslös historia där terapistunder (All the drugs, Sunset strip, Life despite god, m fl) varvas med elakheter (But Julian, I'm a little older than you). Det finns även rum för ett par ballader som får en att gapa käken ur led, i synnerhet om man läser texthäftet. För det är texterna som är den stora behållningen. Och de svänger okontrollerat mellan plumpa plakatprovokationer ­ "All my love¹s in vain/ I cannot, cannot find a vein" ­ och bekännelser som man inte vet om man ska skratta eller gråta åt. Samarbetet med Elton Johns gamle sidekick Bernie Taupin i Uncool är ett makabert försök att göra sig en alldeles egen Candle in the wind, ungefär. Som album betraktat är det en märklig resa. Love struntar fullständigt i att försöka hjälpa lyssnaren att hitta en röd tråd genom en direkt korkad låtordning och att kasta sig mellan tidig Holepunk och välproducerad mainstreamrock (tänk Celebrity skin) kryddad med ett Smells like teen spirit-doftande riff i I'll do anything. Men mellan luftpastejerna finns det fullträffar. Ett koppel låtar sprakar som tomtebloss med hjälp av Loves slitna röst samtidigt som hon sjunger om att tända eld på sig själv. Man kan alltså inte klaga på underhållningen, men möjligen Courtney Loves "smak". Samtidigt är det ju det som är behållningen.